Svensksocialistisk Samling historik

1933 bildades NSAP, Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, av utbrytare ur SNSP, Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Ledare för utbrytarna var den då 29 år gamla artillerifuriren Sven Olov Lindholm. Anledningen till utbrytningen var att lindholmarna ansåg sig se en tilltagande borgerlighet inom SNSP. Lindholmarna var mestadels s.k. vanligt folk, med socialistiska ideal som ledstjärna. De ville förena nationalism och socialism till en sann national-socialism, eller som Lindholm sade: "Nationalismen och socialismen är två sidor av samma kärlek till folket". Partiprogram och material från NSAP (som 1938 blev SSS, Svensksocialistisk Samling) andades redan från början av kämpaglöd både för nationell och social rättvisa. I hela sin gärning fram till 1950, då SSS, p.g.a. den fullständigt hopplösa situationen efter Europas nederlag 1945, nedlades, skulle Sven Olov Lindholm kämpa för denna sanna nationalsocialism.

Liksom många andra framstående nationella på 1930-talet var Lindholm med och grundade SFKO, Sveriges Fascistiska Kamporganisation, 1926. Skälen var flera. Nedrustningsherrarna lämnade i och med 1925 års försvarsbeslut landet vidöppet för bolsjevikisk aggression. Demokratien orsakade nöd och hunger varhelst den drog fram. Ansvarstagande män och kvinnor kunde inte stillatigande åse detta. Redan 1928 och -29 for SFKO:s ledare Konrad Hallgren och Lindholm till NSDAP:s partidagar i Nürnberg och de blev överväldigade av den tyska frihetsrörelsens storhet och begynnande framgångar. På hösten 1929 ändrades SFKO namn till SNFP, Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti, för att visa vilken världsåskådning man ansåg sig höra till.

Efter några turer med samverkansförsök med andra grupper stod 1931 SNSP, Svenska Nationalsocialistiska Partiet, som den starkaste nationella rörelsen i Sverige. Partiet leddes av Birger Furugård, med Lindholm som närmaste man. Denna situation visade sig dock vara ohållbar, då två falanger olyckligen för svensk nationalsocialism utkristalliserade sig: "furugårdarna" och "lindholmarna". Den 14 januari 1933 bildades därför NSAP, där lindholmarna snabbt överflög SNSP både i form av aktiviteter och antal medlemmar. Framför allt var det ungdomen inom SNSP som övergick till NSAP.

Med torgmöten, demonstrationer, pamflett- och tidningsförsäljning försökte NSAP under de kommande åren att sprida nationalsocialismen till Sveriges folk. Riksledningen satt i Göteborg där också det starkaste stödet fanns. 1937 flyttades detta dock till Stockholm för att komma närmare statsmaktens centrum. Den antityska och för Sverige fientliga propagandan från liberalt och kommunistiskt håll gjorde nationellt partiarbete mycket svårt under dessa år. NSAP ville heller inte mottaga stöd från det fria Tyskland, då man inte ville riskera att komma i beroendeställning till detta land. För att än mer markera sin svenska särart på det nationella ideologiska trädet ändrade man 1938 partiets namn till SSS. Valet 1938 hade visat att svenska folket tyvärr satte mer tilltro till lögner och fabler om det "hemska" Tyskland, och en s.a.s. försvenskning av NSAP måste till. Namnändringen orsakade dock stor oro i de egna leden, då dessa nationalsocialister instinktivt kände att de inte hade något att skämmas över, då de kämpade som ljusets väktare mot det mörka i en ond tid.

Krigsutbrottet 1939 innebar en intensiv kamp för Europas frihet mot österns bolsjevism och västerns kapitalism. SSS förkunnade givetvis Sveriges frihet i den uppkomna konflikten, men kämpade också starkt för ett svenskt deltagande i Finlands försvarskrig mot Sovjetryssland. Stora delar av de svenska frivilliga i detta Nordens försvar mot öster kom från SSS. De bildade t.o.m. en ortsgrupp av SSS 1941, den s.k. Sveaborgsavdelningen under den sanna patrioten Gösta Hallberg-Cuula.
 

Svenska patrioter ärar Gösta Hallberg-Cuula

Myndigheternas hets mot partiet blev allt värre. Maj 1945 blev här den totala chockens förlamande månad. Man försökte kämpa vidare i ännu några år, men den demokratiska hetsen gjorde arbetet utsiktslöst.

Sven Olov Lindholm drog sig tillbaka från nationalsocialismen och kampen i och med att SSS upplöstes 1950. Hetsen och hoten mot dem som stått på den förlorande sidan avtog dock inte härvidlag. I skriften "Döm ingen ohörd" från 1967 försöker Lindholm förklara varför han deltog i kampen för nationalsocialismen, denna förklaring under en tid då begreppet "det röda massanfallet" fått en helt ny innebörd med anledning av kommunismens framgångar under denna tid. Det är sorgligt att bevittna hur Lindholm under denna tid drogs ner, för att slutligen helt ställa sig avvisande mot nationalsocialismen. Det är dock inte efterkrigstidens nedbrutna f.d. nationalsocialist vi må hylla och hyllar, utan 30- och 40-talets kraftfulla och ungdomliga Sven Olov Lindholm!

Lindholm dog den 26 april 1998. Han blev 95 år. Vila i frid!

Motstånd