Hur kunde antisemitismen blossa upp i Tyskland på 20-talet och nå sin kulmen med nationalsocialisternas totala triumf den 30 januari 1933? Vad är orsakerna bakom den nationalsocialistiska skyddspolitiken för det tyska blodet och den tyska nationen?

Här i denna skrivelse ges siffrorna för judarnas stora makt över näringsliv, och samhälle i Tyskland före det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933. Sanningar som kan kastas i ansiktet på lögnprofeterna. Dessutom kan en reflektion över hur situationen är i Sverige 1999 och de s.k. kulturförbättrarnas inflytande över vårt samhälle, trots ännu lågt procenttal i jämförelse med den inhemska befolkningen, vara på sin plats:

På grund av sitt gynnsamma läge utgjorde Tyskland sedan långt tillbaka, som intet annat land på jorden, målet för den från öster frambrytande judiska människoströmmen. Ända till början av det adertonde århundradet förhindrades de judiska invandrarna att vinna inflytande i Tyskland genom lagliga skyddsåtgärder.  Men sedan dessa skyddsåtgärder blivit upphävda började judarna långsamt men säkert att tränga in i ledningen av tyska folkets ekonomiska, politiska och andliga liv.

Så var läget i Tyskland till världskrigets slut.  Vid denna tid bodde runt 600.000 judar i Tyskland; dessa utgjorde en procent av tyska folket.  På andra sidan gränsen levde enbart i Polen över tre millioner judar. Här utgjorde de tio procent av folket.

Efter världskrigets slut utgjöt sig en ström judiska utvandrare, delvis drivna av den i Östeuropa härskande nöden, över den tyska östgränsen in mot Preussen. Här hade juden Badt lyckats uppnå, att man underställt honom det departement, som handhavde ärenden angående invandring och erhållande av medborgarskap. Denne man sörjde sedan för, att invandringen underlättades för hans judiska rasfränder.  Men vid samma tid började såväl de västliga som de transoceana länderna beskära sin invandring.  Därigenom försvårades östjudarnas sedvanliga fortsatta vandring.  Emellertid hade dessa ingen särskild lust och benägenhet att lämna Tyskland, alldenstund man där förskaffade dem stora förmåner.  De slogo sig ned i storstäderna och började härifrån bedriva en planmässig förvirring av det tyska folket.

I vilken omfattning dessa främmande gäster under årens lopp förmådde framtränga till ledande ställningar och befattningar, belyses genom följande uppställning.  Vid jämförelsen av siffrorna bör ihågkommas det faktum, att judarna utgöra en procent av det tyska folket.
 
 

Judarna inom högre statsämbeten.
Efter sammanbrottet år 1918 lyckades judarna framtränga till statens högsta ämbeten. Vid rikskonferensen, som hölls den 20 november 1918, uppträdde följande judar som representanter för de olika delstaterna: Hirsch, Haase och Herzfeld för Preussen; Eisner för Bayern; Lipinsky och Gradnauer för Sachsen; Heimann för Württemberg, Haas för Baden. I revolutionsregeringen 1919 sutto judarna Haase, Cohn, Herzfeld, Schiffer, Bernstein, Preuss, Cahen m.fl. Juden Preuss fick i uppdrag att utarbeta den tyska författningen. I alla delstatsregeringarna såväl som i städernas förvaltning förskaffade sig judarna vid samma tid ett avgörande inflytande och från dessa positioner framträngde de vidare till rikets, delstaternas och kommunernas totala förvaltning. Den engelska tidningen ”Daily Mail” skrev den 10 juli 1933:

”Tyska folket har mer och mer råkat under folkfrämmande uppkomlingars herravälde. Det fanns till slut i Tyskland tjugo gånger mer judiska regeringstjänstemän än före kriget. I den tyska förvaltningens alla nyckelställningar inträngde obemärkt judendomens representanter.”

Verkan och motverkan.
Hand i hand med denna smygande erövring genomsyrades det tyska folket med det kommunistiska giftet, vilkets spridande voro de judiska invandrarna. Folkets moral undergrävdes, och begreppet ärlighet i handel och vandel förhånades av de judiska storsvindlarna och millionbedragarna. Det räcker med att påminna om de judiska storsvindlarna Iwan Kutisker, bröderna Barmat och bröderna Sklarek, vilka tillsammans förskingrat över 100 millioner guldmark av statens medel. Besticklighet, osedlighet och korruption inträngde förhärjande i det offentliga livet. Detta ledde till de tyska massornas vilseföring. Riksdagshusbranden i februari 1933 skulle vara signalen till den sedan många år tillbaka förberedda judisk-bolsjevistiska omstörtningen. Vid denna tid stod det tyska folkets öde på knivseggen. Att tyska folket då förskonades från blodbad och elände, har det att tacka sin räddare Adolf Hitler. Men världshetsens trumslagare framställa honom som omänsklig. Ett bevis för, huru mild och hänsynsfullt han gick fram, bevisar den lag, som antogs den 7 april 1933, för rekonstruktion av den tyska tjänstemannakåren., där de två väsentligaste bestämmelserna (§3) lyda:

”Tjänstemän, som icke äro av arisk härstamning, skola pensioneras, så vitt det ej rör sig om hederstjänstemän.

Denna bestämmelse gäller icke för tjänstemän, vilka redan före den 1 augusti 1914 varit tjänstemän, eller sådana, som under världskriget vid fronten ha kämpat för Tyska riket eller dess förbundna, eller vilkas fäder eller söner ha fallit i världskriget.”

De judiska tjänstemännen blevo således ej kastade på gatan, utan pensionerades, d.v.s. att till dem utbetalas samma pensioner, som till varje annan tjänsteman för samma tjänst.

Den judiska färdigheten att armbåga sig fram.
Svurna fiender till tyskheten ha gentemot de förut omnämnda siffrorna anfört, att judarna således måste vara tyskarna överlägsna. I konsten att armbåga sig fram stämmer detta fullkomligt. Judarna ha ett utpräglat sinne för rasrenhet. Hade tyskarna hållit samman likadant, som judarna alltid gjort, då hade det exempelvis ej blivit möjligt, att som skett i Berlin, av 263 stadsläkare 173, alltså runt 70%, varit judar.

Den berömde norske författaren Knut Hamsun yttrade om judarnas framträngande i Tyskland bl.a.:

”Tänk Eder det fall, att judarna ägde ett eget stort rike, och att tyskarna hade inträngt där och så småningom slagit under sig allt och allting på alla områden. Jag tror, att judarna då öppet skulle uppresa sig mot detta.”

En ledande judes bekännelse.
Den kände judeledaren i Bukowina, dr Manfred Reifer, har i den judiska tidningen ”Czernowitzer Allgemeinen Zeitung” i september 1933 offentliggjort en uppsats över de i Tyskland boende judarnas ödesfråga. Han tillstår däri: ”Under det att stora delar av tyska folket kämpade för bibehållandet av sina seder, uppfyllde vi judar Germaniens gator med vårt skri. Vi skrevo i pressen jul- och påskartiklar, och framdukade för det tyska folket deras tro efter vår egen anrättning. Vi lekte med det tyska folkets heligaste känslor och förhånade allt, vad nationen förnimmer heligt.”

Den 29 maj 1934 vände sig den parisiske tidningen ”Ami du Peuple” mot de från Tyskland kommande judiska flyktingarnas förehavanden. Tidningen skriver:

”Dessa människor ha flytt från Tyskland, emedan de ha försökt att dränka landet i eld och blod, i det att de ville föra det till omstörtning och borgarkrig.”

Amerikanske handelskammarens president i Berlin, mr E. B. Peirce, förklarade med anledning av en under de sista dagarna i maj avhållen konferens, att man i dag icke skulle ha kunnat tala om några ordnade förhållanden i Europa, om ej Tyskland hade räddat Europa från bolsjevismens fara.

Ur Nordiska Rikspartiet Bulletin, 1997