P.g.a. dagens debatt där snart sagt allt och alla som säger sig vilja försvara nationen Sverige beskylls för allehanda påfund, och där begrepp som fascism, nazism och nationalism sammanflätas i en salig röra, kan det vara på sin plats att här ge en redogörelse för nysvensken Per Engdahl.

Per Engdahl föddes till ett kristet, borgerligt hem i Jönköping den 25 februari 1909, och dog efter ett helt livs politisk gärning sjuk och utbränd, i Malmö den 4 maj 1994. Hans gravsten på Östra kyrkogården delas av två andra namn, och en vasakärve - den svenska nationalismens symbol.

Trots att Engdahl kom från ett högborgerligt hem, hade han umgänge även med unga från den andra socialgruppen än sin egen (arbetarklass) under skol- och uppväxttiden i Jönköping. I skolan intresserade sig Engdahl för historia och kultur och religion, och han berättar glatt i sina memoarer om levandegörande historietimmar med en duktig historielärare. Den historiesyn som lärdes ut var Geijers och Hjärnes, fylld med historieromantik. Redan vid 13 års ålder fascinerades Engdahl av världshändelserna, och då framförallt vad som tilldrog sig i Italien - Mussolinis och svartskjortornas marsch till Rom och det fascistiska maktövertagandet. Den unge herr Engdahl fängslades av Mussolinis tal om klassfred och kamp för det klasslösa samhället.

1927 tog Engdahl studentexamen i Jönköping, och redan påföljande år började han studera vid Uppsala universitet, en tid han skattar högt i sina efterkommande böcker. Han berättar om politiska diskussioner med både kommunister, borgerliga och socialdemokrater, uppsluppna festarrangemang med studenter och lärare från Skytteanum (Uppsala universitets statsvetenskapliga institution). "Respekten för andras övertygelse blev för oss ett hedersmärke". Redan vid tiden för sin studentexamen ansökte Per om medlemskap i Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO), och 1928 var han med och bildade Uppsala Fascistiska Kampavdelning.

Utvecklingen i Europa gick mot ökat tyskt inflytande på världsdelens nationella organisationer. I Tyskland ökade NSDAP lavinartat och nationalsocialismen blev populärare och populärare. Detta måste ha setts med stora ögon även av SFKO som själva inte kunde inregistrera några större framgångar. 1929 for fascistledarna Konrad Hallgren och Sven-Olov Lindholm till NSDAP:s partidagar i Nürnberg, och kort efter hemkomsten ändrade SFKO namn till NSAP - Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Engdahl motsatte sig utvecklingen och närmandet till Tyskland, då han hyste en ängslan att Sverige genom detta skulle fjärmas från fascismens Italien, som var den ledstjärna Engdahl ännu hade. Så här berättar Engdahl själv, i efterhand i sina memoarer, om de dagar 1930 då den nysvenska linjen föddes:

"I Uppsala höll vi ihop så gott vi kunde och diskuterade framtiden. Jag erinrar mig en söndagspromenad ut till Bergsbrunna på vårvintern 1930 .... Vad skulle vi kalla oss för? Vi hade vägrat att kränga av oss en italiensk svartskjorta för att ta på oss en tysk brun. Vi hade sagt nej till nationalsocialismen... Varför behålla ordet fascism?... Vi hade börjat formas i en stad, där det var högt i tak och där debattklimatet var gynnsamt för alla, som hade en egen övertygelse. Vi var svenska nationalister. Men lika lite som vi var nationalsocialister, lika lite var vi nationalkonservativa. Korporatismen betydde för oss en radikal förnyelse av samhället. Svensk tradition, javisst. Men en tradition stadd i ständig förnyelse. Då kom ordet. Nysvensk."

Den 28 oktober 1930 bildades Föreningen Det Nya Sverige av sju studentkamrater i Uppsala, Per Engdahls förening som senare skulle kalla sig Svensk Opposition och Nysvenska Rörelsen. Föreningen fick fler medlemmar, många av dem skulle senare få betydande samhällspositioner, och gjorde då avbön, ty, som Engdahl skriver: "30-talet var en frihetsepok jämfört med 60- och 70-talets massiva och enögda intolerans".

I Uppsala gjorde sig Engdahl känd i flertalet akademiska debatter, främst inom kristenheten. I Uppsala Studentkårs tidning Ergo hade han bl.a. en artikel med rubriken Håll fanan högt! Mycket riktigt handlade den om Horst Wessel, den legendomspunne ledaren för Storm 5 i Berlin, som stupade i gatukriget mot kommunisterna 1930, och som också stod som författare till Tredje rikets och NSDAP:s nationalsång Die Fahne hoch/Horst Wessel Lied. Engdahl skriver här: "Framtidens samhälle ska bli ett socialismens samhälle, men denna samfundsbildning skall stå på en kristen grund." 1933 kom skriften Folkresningen i Tyskland, en positivt färgad och direkt begeistrad engdahlsk hyllning till händelserna i Tyskland samma år. Men Per Engdahl skrev inte bara positiva artiklar om Tysklands nationalsocialister. I det andra numret av nysvenskarnas tidning Vägen framåt 1932 slår han fast: "Föråldrad konservatism eller importerad nationalsocialism kan aldrig bli vägen ur tidens nöd." Än en gång var det en ängslan för ett för stort tyskt inflytande över Europa och Sverige som fick honom att vilja visa en viss distans.

Vägen framåt drogs igång 1932 och genast gick Engdahl till angrepp mot den förhatliga demokratin. Lösningen på finansens och kapitalets klickvälde var den korporativa staten. För att Engdahl vidhöll en stundtals skeptisk hållning och inte vågade lita på det nya Tyskland fick han uppbära klander från bl.a. Sven-Olov Lindholm, som syrligt menade att medan det tydligen var fel på importerad nationalsocialism, var det minsann inget fel på fascism, som ju också kom utifrån. 1937 anslöt sig nysvenskarna under Engdahl till Sveriges Nationella Förbund (SNF) och här blev den Engdahltrogna organisationen Svensk Opposition (SO) en organisation i organisationen. 1941 uteslöts SO härifrån, eftersom SNF:s ledning ansåg att SO och Engdahl infiltrerat SNF och splittrat den nationella rörelsen.

Huvudpunkterna för SNF och SO var dock de samma: Kommunismens krossande och ett gott svenskt förhållande till det nationalsocialistiska Tyskland, som under hela denna period var på frammarsch inom en lång rad områden, och som 1941 även verkade stå segrande i den sedan 1939 uppkomna världskonflikten. Per Engdahl radikaliserade SNF i fascistisk riktning, och då det var i Malmö han fick sitt största stöd var det dit han flyttade i slutet av 30-talet. Per Engdahl och hans nysvenskar hoppades på en tysk seger i den stora världskonflikten. Detta legitimerade de med alternativet: om/när bolsjevismen å ena sidan, och den internationella kapitalismen å den andra skulle välla in över Europa skulle det vara slutet för all kultur, ordning och rättsväsende.

Ur Per Engdahls Fribytare i folkhemmet:

"... Nu var katastrofen ett faktum. Det fanns de, som in i det sista trott på en tysk seger... För dem, som sympatiserat med en axelseger blev maj 45 antingen en milstolpe eller ett dråpslag... Maj 45 blev den månad då agnarna skildes från vetet. Stålmännen, de andligen bredbröstade,... försvann nu på löpande band som råttor i sina hål. 'Vi har idéerna i vårt hjärta', ropade de, 'men vi måste tänka på hustru och barn, på vår ställning och våra affärer'.....

Har du gått i en jublande folkmassa
och sett dig omgiven av leenden,
sett blommorna regna från fönstren,
sett glädjen stråla över alla ansikten
och vetat att denna yrande lycka
i ett ögonblick kunnat bli ett hav av harm,
av besinningslös vrede och blind blodtörst?
Har du gått och väntat på att jubelropen
som surrade likt bisvärmar omkring dig
plötsligt skulle bli stenar,
kastade mot en kättare?

... På kvällen skulle vårt Stockholmsförbund ha möte... Jag skulle hålla huvudanförandet. Dess tonläge går kanske fram av ett citat...:

Nej, fly icke...
Stanna kvar bland människorna.
Håll ut bland dem som hatar dig.
Vargarna söka dig som byte.
De hetsa dig som hundarna sitt villebråd.
Deras käftar flåsa i lystnad,
när de skymta dig i mängden.
Giv inte upp bara.
Trotsa deras planer.
Den dröm som du bär på
är det som människorna längta efter.

Du fick elden att vakta,
elden som falnat där ute.
Du fick facklan som ej får slockna.
Om du vacklar, är allt förgäves.
Om du sviktar, skall din dröm gå under.

Någon tvekan om vår väg fanns inte i det nysvenska gänget. Nu gällde det att visa, vad en verklig tro betydde..."

Per Engdahl var i första rummet nationalist, och korporativist. Han trodde på ett Europa, en konfederation av suveräna nationalstater i nära samarbete för allas välgång och framgång.

Efter kriget var Engdahl med om att bygga upp nationaliströrelser i Europa, och här samlades både gamla motståndsmän och SS-män, mot en tilltagande amerikanisering av Europa. Motståndsmän sade på 50-talet: "Det var inte för det här vi slogs!", när de såg Europa efter kriget. Lurade hade de blivit av kapitalisterna i London och New York. Paradoxalt nog var det efter kriget Per Engdahl fick sin storhetstid. 50-talet blev den s.k. malmörörelsens decennium. Nysvenska rörelsen blev ett namn i nationella kretsar i hela Europa, och man hade goda kontakter för att bygga upp en nationalistisk international.

Det demokratiska åsiktsförtrycket blev allt värre. Nationalister förföljdes, förtrycktes och blev trakasserade. Detta får oss ändå inte att glömma vad han en gång var, och det är  Per Engdahl, med befästa ideal med anor från fascismens Italien vi må hylla. Den Per som skrev så här i tidningen Vägen Framåt av den 23 april 1944: 

"Torsdagen den 20 april fyllde det nationalsocialistiska Tysklands ledare rikskansler Adolf Hitler 55 år. Vad vi äro skyldiga den man, som för oss står som symbolen av det bästa vår värld frambragt, kunna vi ej uttrycka med några fattiga ord. Vi kunna idag endast hylla Adolf Hitler som den av Gud sände till Europas räddning. Och med hela den fanatism, som är den nysvenska socialismens egen, skola vi skrida till verket för att slå ner judendom, bolsjevism och demokrati inom Sveriges gränser och därmed skapa förutsättningar för en ny och bättre socialistisk ordning i vårt fosterland. Vår rörelse kan idag hylla Tysklands Ledare som garanten för folkgemenskapens Europa! För oss, de svenskaste bland svenske, finns det intet alternativ än en tysk seger i denna ödeskamp. Det bekänna vi frimodigt och utan baktankar. Vi har valt sida." 
 

Svenska patrioter hylla Per Engdahl på  årsdagen av hans död, 4 maj 1998

Av att läsa Engdahls böcker får man en helt annan bild om honom och Nysvenska Rörelsen, än den i massmedia och i s.k. "facklitteratur", där några kommunistiska fanatiker får ösa sin galla och fantisera ihop fabler om vem och vad som helst. Säges kan, att flera av Engdahls förslag realiserades av socialdemokraterna i Sverige - folkhemmet byggdes upp av ej bara socialdemokratiska utan också korporativa ideal, med tydliga paralleller till fascismens Italien!

Motstånd