Följande text utgör andra avdelningen i Demokratien och dess gärningar (Stockholm 1955), "Det krossade Europa".

Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars långa djupa schism.
Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:
i öster barbari, i väster miljardism.
                Erik Axel Karlfeldt i Hösthorn. 1927.

Wir sind in diese Zeit geboren und müssen
tapfer den Weg zu Ende gehen, der uns
bestimmt ist. Es gibt keinen andern.
                 Oswald Spengler i Der Mensch und die
                                                       Technik. 1933.
 

I. SÅ BÖRJADE DET: KRIGSUTBROTTET 1914

Det är inte historikerns sak att utforska världsskeendets yttersta  grunder. Det får den numera allmänt förkättrade historiefilosofin söka utreda. Den vanlige historikern skall hålla sig till dokumenterade fakta och klargöra deras inbördes sammanhang. Men det inte likgiltigt vilka fakta han härvid hämtar fram ur skeendets väldiga ström. På hans forskargärning måste att börja med ställas det kravet att hans dokumentation är säker och tillförlitlig. Detta anspråk, den ärliga och skarpsynta källkritikens krav, får aldrig efterskänkas. Men det är framför allt när det gäller att utvälja de relevanta fakta som anspråken stiga utöver detta självklara grundkrav. Här krävas vidsyn och konkret fantasi, d. v. s. förmågan att sätta sig in i vitt skilda medvetanden och sinnesarter, överhuvud en rik mänsklig erfarenhets bakgrund jämte vittomfattande kunskaper av skiftande art. En trångt överspecialiserad historiker är ett oting. Hos de stora historieskrivarna kan denna förmåga av inlevelse stundom stegras till genialitet. Deras skrifter öva inflytande på åskådningen hos släktled efter släktled och bli därigenom själva historiens faktorer av betydelse. Men innan dylika verk kunna skapas kräves som regel en oändlig massa förarbeten.

   När det gäller skeenden av sådan räckvidd som utbrotten av de båda senaste världskrigen, 1914 och 1939, börja dessa förarbeten så gott som omedelbart efter händelserna. Ofta ha de karaktären av ett avsiktligt tillrättaläggande för framtida historieforskning. Allt dylikt anammas gärna av allmänheten, som helst av allt vill få sina trosföreställningar befästa, men mötes med berättigad misstro av den ärlige historiske forskaren, vars första uppgift ofta blir att rensa upp i denna bråte. Sedan följer emellertid den allt svårare uppgiften att välja ut vad som verkligen varit av betydelse. Tendensen är här given: den går från det mindre till det större, från de ytliga och trängre händelseförloppen till de djupare och bredare. Men ändå måste det förhindras att tolkningen och framställningen flyter ut i det oöverskådliga.

För krigsutbrottet 1914 är naturligtvis mycket mera röjningsarbete verkställt än för 1939. Men det stora perspektivet har ännu ingalunda nåtts. Och för övrigt är det ju så att senare händelser kasta nytt och klarare ljus över tidigare. Krigsutbrottet 1914 förstås bättre mot bakgrunden av motsvarande händelser 1939.

   Dock är skillnaden mellan de ödesdigra årtalens dramatiska utlösning ofantlig. Under åren närmast före 1914 väntades kriget i vissa starkt nationalistiskt sinnade kretsar i Frankrike och började betraktas som en hotande möjlighet i bättre informerade och politiskt inriktade miljöer världen runt. Men för den stora allmänheten i alla europeiska länder, både den bildade och den obildade, tedde sig ett stormaktskrig i Europa som i det närmaste otänkbart. Alldeles särskilt utbredd var den tanketomma fredsoptimismen i de skandinaviska länderna  -  men även i England och Amerika.

   Diplomaterna och militärerna voro dock förtrogna med tanken på ett kommande krig. Dess möjlighet ingick ju i deras dagliga verksamhet. 1905, 1909 och 1911 hade varit krisår i storpolitiskt hänseende. 1912-13 års Balkankrig hade i varje fall tangerat det egentliga Europa. Och hösten 1911 hade Italien inlett ett kolonialkrig i Nordafrika för att vinna Tripolitanien och skapa emigrationsutrymme.

   Men även de flesta av diplomaterna och militärerna trodde knappast på det krig, med vilket de dock dagligen sysslade som en potentiell faktor i spelet. Krigseventualiteten hörde till det stora spelet, men ytterst få tänkte sig att denna tunga tärning verkligen skulle komma att kastas. Och när faran dock tycktes komma nära efter det serbiska mordet på Österrikes tronföljare den 28 juni 1914 i Sarajevo, väntade sig de flesta intet annat än en ny rent diplomatisk kris - visserligen särskilt besvärlig, därför att nationalistiska stämningar voro så starkt engagerade, och särskilt obehaglig, därför att den nu inträffade på semestertid, men som nog ej skulle bli värre än en rad föregående.

   De demokratiska politikerna, vid högtidligare tillfällen kallade statsmän, sysslade i allmänhet med allt annat än internationell politik. Striden stod för och emot inkomstbeskattning i progressiv skala, sociala reformer och lagändringar i radikal riktning. Socialdemokratien var på frammarsch, och för dess trosvissa anhängare var det en given sak att arbetarklassen med sin "internationella solidaritet" med lätthet skulle kunna bringa "militaristernas" planer på fall, om dessa vore dåraktiga nog att vilja låta vapnen tala. Och det var ej endast i den skandinaviska Norden - ehuru mest där som försvarsfrågorna främst intresserade ur synpunkten av vilka partipolitiska fördelar man skulle kunna draga av agitation mot de "olidliga försvarsbördorna".

"Massorna” i Europa voro intill de allra sista dagarna helt ovetande om att en verklig krigsfara hotade. När den hängde över huvudena och mobiliseringsplakaten klistrades upp i gathörnen, blevo därför alla slagna med förlamning. Det diplomatiska och militära förspel, som under ett par juliveckor hastigt mognade till en fruktansvärd kris, hade utspelats helt över huvudena på "massorna". Men även de erkända ledarna för dessa "massor", ja, de i främsta ledet figurerande demokratiska politikerna överhuvud taget, togos med överraskning. De hade knappast haft något med spelet att göra och stodo häpna, skräckslagna och handlingsoförmögna inför vad som skedde. För många tycktes den kända världen falla i spillror.

   Krisen hade så gott som helt handlagts av diplomater och militärer, av ambassadörer och generalstabschefer, samt i någon mån av monarker. Det var inom denna trånga krets, representerande de sedan århundraden traditionella europeiska makthavare, som den okunniga  allmänheten  trott vara reducerade till betydelselöshet eller till rent ceremoniella uppgifter, som de ödesdigra avgörandena i själva verket fälldes.

Kan nu detta oförnekliga sakförhållande berättiga till slutsatsen, att kungar, diplomater och militärer buro hela skulden för det fyraåriga första världskrigets alla olyckor, och att sålunda folken, de breda lagren, "demokratien", icke voro annat än skuldlösa offer för fåtalsväldets brottsliga spel?

   Ingalunda. I de samhälleligt och politiskt ledande kretsarna fanns det år 1914 knappast på något håll någon verklig, medveten krigsvilja. De tre stora europeiska monarkerna, de tre kejsarna i Wien, Berlin och S:t Petersburg, voro samtliga män av god vilja, visserligen representerande högst olika skiftningar av politisk insikt, karaktär och omdömesförmåga, men ingen av dem i stånd att besluta sig för att kalla sina folk ut i krig, annat än som ett yttersta nödtvång under hotande nationell fara. De kommo visserligen alla till sist till den övertygelsen att denna fara förelåg. Men detta dröjde länge. Deras aktiva insatser tjänade fredsmöjlighetens upprätthållande till det sista. Diplomaterna voro yrkesmän, arbetande efter fasta traditioner som ålade dem vaksamhet och försiktighet samt visserligen även misstro. Det fanns bland dem ett fåtal män av äventyrlig och dubiös läggning - främst får till dessa räknas ryske ambassadören Izvolskij i Paris - men det stora flertalet voro plikttrogna tjänare av sitt lands hävdvunna intressen, och till dessa hörde fredens bevarande så länge som möjligt. De visste var stoppsignalerna funnos, vilka de situationer voro, då de själva måste träda tillbaka och regeringschefer och generalstabschefer taga vid - men de gjorde i stort sett allt för att det ej skulle komma därhän.

   Ej heller på de höga militära posterna bedrevs någon äventyrspolitik. Plikten bjöd att ej låta sig överraskas, att vara beredd, och att varsko regeringarna om akut fara. Man var också överallt inställd på att allmän mobilisering betydde krig. Men signalen väntade man från regeringen.

   Talet om en diplomaternas och generalernas sammansvärjning för att få kriget till stånd kan sålunda avvisas. Det finns ingen grund för ett sådant påstående.

Man skulle alltså komma fram till den paradoxala slutsatsen att praktiskt taget ingen var personligt ansvarig för krigsutbrottet 1914. Kriget - denna jättelika katastrofartade verklighet, som plötslig ställde sig i de europeiska folkens väg, trampande ned milliontals människors små fredliga privatexistenser  -  skulle således kommit utifrån, som ett öde från ovan, vilket blixtlikt urladdat sig över en fredligt sinnad, intet ont anande mänsklighet!  Det kan se så ut - och denna uppfattning ligger i själva verket sanningen närmare än fablerna om den ena eller andra partens brottsliga angreppskrig.  Men naturligtvis är tesen om det opersonliga allmänna världskrigsödet dock en orimlighet. Ansvaret fanns men det hade mera prägeln av underlåtenhetssynder än av ond vilja, mera av inkompetens och kortsynthet än av maktvilja och hänsynslöshet.

   Och naturligtvis kan ansvaret ej heller fördelas lika å ömse håll. Så enkelt kommer man ej ifrån ett historiskt problem. Men den allmänna bakgrunden till själva krigsutbrottet 1914 är den som här skildrats. En blick på de särskilda faktorerna skall ytterligare klargöra detta. Det fanns knappast någonstans på ledande håll någon öppen och klar krigs- och angreppsvilja. Men det fanns i vida kretsar en eventuell krigsvilja, en villkorlig beredskap att gripa till vapen för att nå mål, som ej kunde nås med andra medel än vapenmakt. Det fanns med andra ord en dolus eventualis.Under åren 1914-18 utbasunerade den västallierade krigspropagandan tesen om Tysklands allenaskuld till kriget. Den var alltigenom falsk - och medvetet falsk. Detta har även senare erkänts - men den har icke desto mindre försvarats. Det har då skett med den argumenteringen att allt som kunde stärka massornas kampvilja och stegra hatet mot fienden var berättigat och riktigt i patriotismens namn. Osanningen om Tysklands allenaskuld tillmätes i detta hänseende samma betydelse som osanningen om de tyska grymheterna i Belgien och annorstädes. Bägge dessa osanningar hade emellertid - liksom 1939-45 - den olycksdigra verkan, att de efter segern mer eller mindre tvingade segrarnationernas ledare att mot bättre vetande behandla de besegrade, som om dessa medvetet falska påståenden varit riktiga. Därmed  motiverades både kravet på dödsdom över Tysklands kejsare och det orimligt tilltagna tyska krigsskadeståndet. Att hänga kejsaren blev dess bättre icke av, förtjänsten härav var icke segerherrarnas utan den nederländska regeringens. 1945 visade ingen neutral regering samma moraliska mod. Och krigsskadeståndet utsträckte sin skadeverkan över halvtannat årtionde, oaktat dess teoretiska ekonomiska fundament redan 1920 söndersprängdes av Keynes' undersökningar.

   Den moraliska skadeverkan av krigspropagandalögnerna blev också långvarig och vittgånde. Bl.a. tvang den till en falsk konstruktion av händelserna vid krigsutbrottet 1914 och till en feltolkning av dess förhistoria, med andra ord till en historieförfalskning bakåt vars skadeverkningar varit långt större än man ännu i allmänhet fattat. Dessutom håller ej ens propagandans kortsynt "patriotiska” motiv. Det är nämligen ej på något sätt troligt att vare sig engelska eller franska soldater skulle kämpat med mindre bravur, om det ej intrumfats hos deras folk att tyskarna voro blodtörstiga barbarer som börjat kriget i syfte att lägga världen under tvångsvälde. Frontsoldaterna visste för övrigt överallt bättre besked, åtminstone om hur det förhöll sig med de påstådda grymheterna. 

Detta må emellertid tillsvidare lämnas därhän. Vad som här intresserar oss är det mer eller mindre hållbara verklighetsunderlaget för  krigsskuldspåståendena.  Och  därvid bör redan från början sägas ifrån, att om ett krigsutbrott betraktas ur skuldproblemets synpunkt, vilket är mänskligt oundvikligt, så kan man ej slå bort frågeställningen genom att tala om allas lika skuld. Skulden var icke lika, och det är naturligtvis tänkbart, samt har förekommit att en regering avsiktligt börjar ett krig av rent maktpolitiska motiv, d.v.s. för att med våldsmedel underlägga sig andra nationer. Även för ett dylikt handlingssätt kunna naturligtvis vissa moraliska argument framhävas, liksom det ännu oftare efteråt har kunnat konstateras, att vad som skedde hade välsignelsebringande verkningar. Europa i nyare tiders mening skulle förmodligen aldrig ha blivit till, om ej Gajus Julius Caesar under århundradet närmast Kristi födelse med våldsmedel lagt Gallien under Roms välde, eller om ej tyska krigsherrar under elva- och tolvhundratalen drivit den slaviska folkvågen en bit tillbaka mot öster.

   Men krigsutbrottet 1914 har intet med dylika spekulationer att göra. Ingen av de huvudagerande hade några planer på dylik maktutvidgning, utom möjligen i viss mån den tsarryska regeringen, för vilken Konstantinopels erövring otvivelaktigt framstod som ett verkligt krigsmål, värt även risken av ett stormaktskrig.Det är emellertid riktigast att betrakta var och en av de huvudagerande för sig.

När Österike-Ungern en månad efter mordet på tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål i Sarajevo, eller den 29 juli 1914, förklarade krig mot Serbien, kan man tryggt påstå att här förelåg ett verkligt tvångsläge. Mordet hade planerats på serbiskt område och under medverkan av serbiska myndighetspersoner. Den serbiska verksamhet, för vilken mordet var ett av uttrycken, hotade dubbelmonarkiens bestånd, och det hade blivit uppenbart, att endast en med militära medel genomförd tuktan kunde förmå Serbien att godtaga ett hållbart förhållande till sin stormaktsgranne. Detta hade ej betytt Serbiens undergång  -  det hölls tillräckligt under armarna av sin store slaviske vän i öster. Den österrikisk-ungerska monarkien hade emellertid en stor europeisk uppgift, både politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Dess existens hotade inga berättigade intressen. Värdet av dess tillvaro har för övrigt aldrig erkänts mera uppriktigt och otvetydigt, än sedan segermakterna i det första världskriget i sin förblindelse krossade denna kulturstat. Dess ledande män kunna därför ej klandras för att de 1914 trott på den flerhundraåriga dubbelmonarkiens uppgift och velat skydda dess existens som i stort sett godtogs av de i monarkien ingående folkstammarna. Ej heller kunna de klandras därför att de ej veko tillbaka inför hotet om vad en annan stormakt - d. v. s. Ryssland   eventuellt skulle komma att göra, om Österrike-Ungern försvarade sin existens.

   Om man överhuvud taget kan betrakta krigsskuldsfrågan som ett moraliskt problem, aktualiserat under juliveckorna 1914  - något som här ej diskuteras - böra sålunda de ansvariga i Wien och Budapest, kejsar Franz Joseph, utrikesminister Berchtold och ungerske ministerpresidenten greve Tisza, frikännas. De kunde som ansvariga för sitt rike icke gärna handla annorlunda än de gjorde.

Tysklands problem är svårare. Den absoluta tyska krigsskulden i den västallierade krigspropagandans mening kan emellertid utan tvekan avvisas. Någon avsiktlig krigsvilja fanns ej hos den tyska ledningen 1914, varken hos Wilhelm II, rikskanslern von Bethmann-Hollweg eller hos de militära cheferna. Legenden om krigsrådet Potsdam den 5 juli, där ett krigiskt angrepp skulle ha beslutats, är längesedan avfärdad. Och hade en tysk regering verkligen velat begagna sin förmodat överlägsna makt till att "krossa Frankrike” så hade den både 1905 och 1906 och möjligen även 1911 låtit utomordentligt gynnsamma tillfällen härtill gå sig förbi. Då skulle den av rysk-japanska kriget försvagade makten i öster ej ha kunnat - kanske ej ens velat -  effektivt hjälpa franska republiken. Och England skulle - om det ställt sig vid Frankrikes sida, vilket var mycket tvivelaktigt -  säkerligen ej kunnat hindra Frankrikes grundliga nederlag på fastlandet. 1914 var situationen i alla hänseenden mycket sämre för Tyskland.

   Det finns ej heller numera någon allvarlig historiker på västallierat håll som öppet vidhåller tesen om Tysklands allenakrigsskuld 1914, sådan den sedan med maktspråk fastslogs i Versailles-traktaten av den 28 juni1919. Vad man ännu på sina håll gör gällande är något annat, nämligen att regeringen i Berlin, som blivit övertygad om att kriget nu måste tas, lät regeringen i Wien utlösa kampen, genom att ej hindra dess aktion mot Serbien, vilken aktion må draga in Ryssland och därefter - "par le jeu des alliances" – även Frankrike.

   Är denna beskyllning, om den nu är en beskyllning, hållbar?

   Svaret måste bli nej.

Det är möjligt att regeringen i Berlin genom att resolut motsätta sig Österrike-Ungerns berättigade och naturliga aktion mot Serbien kunnat förmå, eller rättare sagt tvinga, regeringen i Wien till att uppge sin fasta hållning mot Serbien. Men det skulle betytt att trippelalliansen gjorts värdelös. Än mer: det skulle betytt att sanktionera Österrike-Ungerns snart förestående sönderfallande. Motivet häri skulle varit fruktan för vad Ryssland möjligen sku1le komma att företaga sig, om aktionen mot Serbien hade sin gång. Men Ryssland var icke på något sätt bundet att gripa till vapen för Serbien. Ännu mindre voro de ryska livsintressena hotade av den österrikisk-ungerska aktionen. Däremot var Österrike hotat till livet. En ärlig och naturligt solidarisk bundsförvant kan icke rimligen med maktspråk väntas hindra den andre bundsförvanten att försvara vad denne på goda grunder bedömer som ett livsintresse. I så fall är bundsförvantskapet knäckt. Och detta kunde Tyska riket i sitt i övrigt isolerade läge även i eget försvarsintresse ej låta ske.

   En annan sak är att en bundsförvant i en kris har rätt att kräva att bli fullständigt informerad samt själv äger både rätt och plikt att utöva en kontrollerande, vägledande och stödjande verkan. Det kan diskuteras om Wien bort informera Berlin i högre grad än som skedde. Men spörsmålet saknar avgörande betydelse.

   Utbrottet av själva stormaktskriget den 1 augusti 1914 utlöstes av Rysslands minst en vecka tidigare inledda mobilisering mot Österrike och dess allmänna mobilisering några dagar senare. Dessa ryska åtgärder, till vilka tsaren pressades att ge sin sanktion, voro medvetna krigsförberedelser och framgingo icke ur något försvarspolitiskt tvångsläge. Ingen hotade det ryska riket. Om man på någon punkt i händelseförloppet kan visa på ett medvetet krigsbeslut så är det här.

Den 28 juli senast var den ryska mobiliseringens faktum känt i Berlin. Därmed trädde självbevarelsen i första rummet, och det faktiska krigsutbrottet hade därefter endast kunnat hindras genom en effektivt kontrollerad, ömsesidig återgång av både den tyska och den ryska mobiliseringen. Att allmän mobilisering betydde krig, var vid denna tidpunkt ett militäriskt axiom. Ingen regering skulle gentemot den ansvariga militära ledningen vågat taga risken av att stoppa den givna säkerhetsåtgärden: mobilisering mot mobilisering. Ömsesidig återgång av bägge mobiliseringarna sattes aldrig på allvar i fråga. Tyskland var sannolikt berett härtill, Ryssland icke. Därmed var saken avgjord, och den tyska krigsförklaringen i S:t Petersburg den 1 augusti närmast en formalitet. Ett par årtionden senare skulle den kanske utelämnats som överflödig. Men 1914 ansågs denna åtgärd både folkrättsligt och inrikespolitiskt som en nödvändighet, varför den också verkställdes i hävdvunnen form, sedan kejsar Wilhelms sista vädjan till tsaren avböjts.

Här träder Frankrikes roll i förgrunden. När den ryska mobiliseringsapparaten sattes i gång, befunno sig president Poincaré och konseljpresidenten Viviani på officiellt besök vid tsarhovet i S:t Petersburg. Viviani var en fransk parlamentarisk dussinpolitiker, för övrigt en man av äventyrlig läggning.  Den verklige ledaren av Frankrikes politik var Poincaré, den ende president i franska republiken under detta århundrade som verkligen långa tider hållit utrikespolitikens trådar i sin hand. Efter att under ett år ha varit konseljpresident hade Poincaré i januari 1913 mot kraftig vänsteropposition, bl. a. från Clemenceau och Caillaux, valts till republikens president. Han framträdde som inkarnationen av den nya franska nationalismen och revanche-tanken. Hans vänstermotståndare kallade honom stundom "Poincaré-la-guerre". Medvetet och på egen hand skulle han väl ej utlöst kriget mot Tyskland. Men om Ryssland i alla fall gick till krig, var Poincaré icke i minsta mån villig att hålla bundsförvanten tillbaka. Med den höga tanke både han och  franska generalstaben hade om Rysslands krigiska slagkraft, nyligen förstärkt genom nya franska krediter, och med den 1913 antagna treåriga värnplikten i Frankrike i full funktion ansåg han den fransk-ryska alliansens seger given, vilket för lothringaren Poincaré också betydde Elsass-Lothringens återvändande till det franska fosterlandet och revanche för 1870. Tsaren och hans rådgivare, framför allt utrikesministern Sazonov, skulle kanske ej heller på egen hand ha vågat driva fram krigsutbrottet. Men genom ömsesidig, halvuttalad uppmuntran och i ömsesidig, om än likaledes från början outtalad förvissning om Storbritanniens kommande krigsdeltagande voro bägge parterna i den fransk-ryska alliansen med på många ledande håll knappast dold förtjusning nu fullt beredda att under hänvisning till den andre låta minan springa. Och så skedde även.

   Den ende man som vid sidan av den genom pressförföljelser skandaliserade Caillaux kanske ännu kunnat hindra Frankrikes medverkan till krigsutbrottet, nämligen socialistledaren Jean Jaurès, ställdes utom spelet. Den 31juli nedsköts han på ett kafé i Paris av en ung nationalist. Ridån gick upp för det fyraåriga skådespelet, den dittills blodigaste av Frankrikes talrika europeiska vapenmaktsuppgörelser.

Rysslands roll är i det föregående belyst. Sedan Stolypin den 14 september 1911 fallit för en kula inför tsarens ögon på teatersalongen i Kijev, fanns ej längre någon fast hand vid tsarrysslands roder. Stolypin skulle säkerligen, liksom även Witte, ha motsatt sig kriget. Nu fingo de nya nationaliststämningarna inom den till en kortvarig, partiell maktutövning kallade nya ryska borgarklassen snart överhanden. De ingingo en tillfällig utrikespolitisk allians med de sällsport förblindade reaktionära ryska kretsar, vilka av en seger på Europas slagfält väntade en renässans för tsardömet. Tillsammans drevo de den vacklande och välmenande Nikolaj II in i ett hörn, där hans senkomna fredsansträngningar sedan i tysthet kunde kvävas. De breda folklagren stodo helt utanför. Men de hade ej heller något språkrör. Frankrikes bistånd var visst, Englands synnerligen sannolikt, segern enligt allmän mening i varje fall inom kort given. När tsaren påverkad av Wilhelm II:s telegrafiska vädjanden dock till sist ryggade tillbaka och ville återkalla mobiliseringen, ägde de maktägande kretsarna djärvhet nog att åsidosätta och undertrycka hans order. Tsaren fann sig i sin vanmakt och gjorde en dygd av nödvändigheten. Under den gamla tsarhymnens majestätiska toner tog han mot regementena på väg till fronten  -  med samma milda resignation, varmed han tre år senare skulle föras till fångenskap och martyrdöd i sibiriska bolsjevikfängelser.

   Slutsatsen kan ej bli mer än en. Aktiv - låt vara betingad krigsvilja fanns på ledande håll endast i Paris och S:t Petersburg. Detta avgjorde saken.

Ännu återstår emellertid att belysa Storbritanniens dubbeltydiga roll.

Under juli1914 räknade man både i Paris och S:t Petersburg med att om Frankrike och Ryssland gingo till krig med de båda centraleuropeiska stormakterna -  ingen räknade längre med Italien som aktiv medlem av trippelalliansen - så skulle Storbritannien komma att sluta upp vid deras sida i kampen mot Tyskland. Och de bägge regeringarna voro förvissade härom, oberoende av huruvida deras länder framstodo som angripare eller icke. Denna övertygelse om att alltid kunna räkna på England var själva grundförutsättningen för deras handlande. Det var därför de kände sig ha det verkliga avgörandet om krig och fred i sina händer. Varken Poincaré eller Sazonov eller Izvolskij tvivlade någonsin på den saken. Men de hade också fullt klart för sig att denna insikt aldrig fick öppet uttalas. Dels var det en fördel att det på den punkten rådde ovisshet - ärlig ovisshet - i Berlin. Och dels skulle varje sådant offentligt uttalande ha satt regeringen i London i mycket stora svårigheter. Denna regering spelade nämligen sedan flera år ett politiskt dubbelspel: gentemot parlamentet och den allmänna opinionen stod den fullt fri och obunden inför en väpnad konflikt på kontinenten, men inför de bägge andra stormaktsregeringarna i trippelenteten: den franska och den ryska, var regeringen i London faktiskt bunden att vad som än skedde stå på deras sida.

Dubbelspelet var sålunda både av inrikespolitisk och utrikespolitisk natur. Den liberala, fredsvänliga opinionen i England, som var starkt företrädd inom det liberala partiet och så gott som helt behärskade arbetarpartiet (i motsats till 1939, då det engelska arbetarpartiet var så krigiskt någon kunde begära), skulle aldrig ha  godtagit att en brittisk regering förklarat sig förhandsbunden att gå i krig mot Tyskland vid Frankrikes och Rysslands sida. Ett regeringsuttalande i den riktningen skulle kanske rentav ha väckt en så våldsam rörelse i fredsvänlig riktning att regeringens sammanhållning kunnat hotas, och därmed möjligen hela entente-politiken, det stora verket från 1904, 1907 och 1911, äventyras. Alltså var tvetydigheten inrikespolitiskt nödvändig. Men det ansågs ej heller gå an att Tyskland ägde full visshet om att England var oåterkalleligt bundet vid Frankrike och Ryssland. Därför var dubbeltydigheten också utrikespolitiskt motiverad.

   Den frågan inställer sig då omedelbart: på vad sätt var England bundet att till det yttersta stå solidariskt vid Frankrikes och Rysslands sida, när parlamentet som sådant uppenbarligen var ovetande härom, liksom även den allmänna opinionen? Hur kunde ett sådant förhållande vara förenligt med Englands parlamentariska statsskick?

   Svaret blir då att börja med det att detta sakförhållande ingalunda var förenligt med det parlamentariska styrelsesättet, åtminstone ej med dess andemening. Bundenheten hade nämligen åstadkommits genom åtgärder, som lågo på sidan om den parlamentariska kontrollen, men som därför reellt sett icke voro mindre bindande. Viktigast voro de olika interna överläggningar, som upprepade gånger ägde rum, och av dessa framför allt de överenskommelser, som med vederbörande ministers goda minne träffats mellan de högsta militära myndigheterna på olika håll, framför allt de franska och brittiska staberna emellan. Bakom detta låg åter det förhållandet att regeringens stora politik, framför allt utrikes- och militärpolitiken, helt behärskades av den grupp, som med fullt fog kallats de liberala imperialisterna, varjämte de brittiska ambassadörerna i åratal arbetat under samma förutsättningar och i samma anda som denna grupp. Till dessa liberala imperialister inom regeringen hörde först och främst marinministern Churchill, vidare utrikesministern Sir Edward Grey och finansministern Lloyd George samt med någon tvekan även premiärministern Asquith. Dessa män skulle sprängt partiet och därmed fört en konservativ regering till makten hellre än att uppgiva sin särpolitik. Att Lloyd George, den tidigare pacifistiske socialreformatoriske radikalen och regeringens främsta agitatoriska kraft, nu med bestämdhet kunde räknas till denna grupp, var av avgörande betydelse.

   Att Lloyd George hörde dit stod fast ända sedan han under Marockokrisens höjdpunkt i augusti 1911 framträtt med det skarpa och hotfulla tal mot den tyska politiken, som då påstods ha drivit Berlinregeringen att överge sina aggressiva planer -  med orätt, eftersom några sådana planer ej existerade.

I den allmänna opinionen, både i England och på kontinenten, rådde emellertid den meningen, att England visserligen sedan några år med trippelententen som uttrycksmedel och arbetsinstrument stod i vänskapsförhållande till Frankrike och Ryssland men därför ingalunda var bundet att träda i krig vid dess makters sida utan bibehöll sin fulla handlingsfrihet vid varje tänkbar våldsam skärpning av situationen.

   Om denna uppfattning hade överensstämt med verkligheten, skulle den brittiska regeringen kunnat antagas ha haft två utvägar att stoppa ett europeiskt krigsutbrott sommaren 1914. Den kunde sålunda antingen låtit Paris och S:t Petersburg förstå, att den ej ämnade ställa Englands makt vid Frankrikes och Rysslands sida, om dessa makter med utgångspunkt från den serbiska krisen drevo fram ett krig mot centralmakterna. I så fall hade stormaktskriget ej brutit ut, eftersom det var ett fullständigt och medvetet falskt påstående, att Ryssland ovillkorligen och under alla omständigheter skulle komma att gripa till vapen, om Österrike gav gangsterstaten Serbien den tuktan, som Belgrad med sitt fleråriga illojala förhållande framprovocerat. I de högre ryska kretsarna rådde nämligen in i det sista rätt stor tveksamhet om man ens med visshet om både Frankrikes och Englands stöd skulle gå till krig mot Tyskland. Det är lika säkert att tsarens regering 1914 i så fall skulle avstått från mobilisering och krig, som det är visst att Polen skulle träffat en fredlig uppgörelse med Tyska riket år 1939, om regeringen i Warszawa ej i mars samma år fått brittiska regeringens inblancofullmakt att utlösa stormaktskriget. Och varje fransk regering skulle likaledes ha ryggat tillbaka för kriget mot Tyskland, om den ej med visshet räknat med engelskt stöd.

   Hade London-regeringen intagit denna hållning, skulle sålunda krigsutbrottet 1914 ha förhindrats, och det är dessutom ej säkert, eller ens troligt att trippelententen gått sönder på kuppen. Frankrike och Ryssland skulle nämligen ändå knappast haft annat val än att framdeles lita till fortsatt brittiskt stöd, om än för mera begränsade mål.

   Den andra möjligheten skulle ha bestått i att den brittiska regeringen från krisens början bestämt förklarat för regeringarna i Wien och Berlin, att den icke ämnade tåla något ingripande mot Serbien och därför komme att i vått och torrt ge sitt stöd åt Frankrike-Ryssland, vilka konsekvenser detta än kunde medföra. Vi ha emellertid nyss påvisat att ett dylikt språk var inrikespolitiskt omöjligt för London-regeringen. Det skulle dessutom knappast ha förekommit kriget. Inför ett sådant hot, och med hänsyn till att inga som helst brittiska intressen hotades av det för Österrike-Ungern nu nödvändiga ingripandet mot Serbien - snarare tvärtom - skulle nämligen centralmakternas regeringar knappast ha kunnat draga någon annan slutsats än den, att kriget mot dem nu var en beslutad sak, och sett sig tvungna att handla därefter.

Det är emellertid betecknande för den ytlighet, varmed hithörande förhållanden alltjämt på många håll bedömas, att än i dag den brittiska regeringen av år 1914 ofta får uppbära klander för att den ej genom en sådan orimlig och omöjlig hållning hindrade Tyskland från att "börja" det första världskriget! På sådant tal är det onödigt att spilla ord.

   I själva verket voro ingendera av dessa alternativ aktuella för den brittiska regeringen i juli 1914. Den blev onekligen i viss mån tagen med överraskning av händelsernas utveckling - just då. Något verkligt initiativ kunde den för övrigt ej taga på grund av sin ovan klarlagda tvetydiga ställning både inåt och utåt. Men den kunde bestämma sig för åt vilket håll och hur långt den ämnade låta sig drivas! Denna uppgift tillföll i främsta rummet utrikesministern Sir Edward Grey. Han stod i en nyckelposition, men han hörde i själva verket från början till dem, som under alla omständigheter hellre ville låta England drivas till krig än att på något sätt rubba förhållandet till entente-makterna Frankrike och Ryssland. Bakom sig hade han främst de liberala imperialisterna, vidare en rad imperialister sans phrases, som redan under åratal ansett tiden kommen för att slå ned Tyska riket, och som ansågo att tillfället nu borde begagnas. Men han hade också att räkna med en betydelsefull fredsopinion, ännu tämligen oberörd av antitysk propaganda.

   Under dessa omständigheter visste de ryska och franska krigspådrivarna, att de alltid skulle kunna pressa Grey och brittiska regeringen till att ställa sig vid deras sida, i den sista, avgörande fasen av krisens utveckling. Det gällde endast att under ständig pressning driva fram denna kulmination. Och detta gjordes med största skicklighet, under det den tyska diplomatien både i London och Berlin utmärkte sig för stor klumpighet. Detta förhållande var dock ej avgörande. Greys vacklan och initiativlöshet var för övrigt en följd icke blott av situationen utan även av hans personlighet, som var oklar, tveksam och begränsad samt präglad av en rad mer eller mindre fromma självbedrägerier. Någon Machiavelli var han icke - men sådana funnos bakom och bredvid honom. Skickligast bland alla manövrerade franske London-ambassadören Paul Cambon. Men det var nästan en överloppsgärning, då denne i sitt sista stora anlopp mot Greys obeslutsamhet gick så långt som till att inför den tänkta möjligheten av att England kunde backa ut, fälla orden: Det betyder sålunda att ordet heder strykes ur det fransk-brittiska lexikonet!

   Segern i London var sålunda vunnen, redan innan den ryska mobiliseringen ägt rum, och Frankrikes oreserverade stöd åt denna gjorde därefter stormaktskriget till en avgjord sak. Grey var då som politisk faktor - icke motvilligt - förlamad både av ententebrödernas diplomater och statsmän och av de klara krigspådrivarna i Foreign Office och annorstädes: Crewe, Nicholson, Churchill etc.

   Det problem, som ännu återstod, var att inför parlamentet, press och offentlighet tillfredsställande motivera det redan i den bestämmande kretsen fattade brittiska krigsbeslutet. Hur pass svårt detta problem dock var, visas av att regeringen sprängdes på kuppen. Den fredsvänliga flygeln av det liberala regeringspartiet med lord Morley i spetsen drog sig ur spelet, liksom även ett stort antal ledare inom arbetarpartiet, bl. a. den senare premiärministern MacDonald. Dock fick regeringen avsevärd hjälp genom tyska regeringens uppträdande. Dess överflödiga, egentligen av formella korrekthetshänsyn motiverade krigsförklaring till Frankrike två dagar efter den till Ryssland -  vid en tidpunkt, då man i Frankrike redan ansåg kriget vara ett faktum, och då Poincaré - enligt vad Caillaux uppgiver - ministerrådet framkastade uppslaget om lämpligheten av att provocera ett väpnat intermezzo, framställdes inför den brittiska allmänheten som bevis på Tysklands "angrepp". Ännu lättare blev det när Tyskland ett par dagar efter krigsutbrottet marscherade in i Belgien. Härmed hade man både i Paris och London med kännedom om det strategiska läget och den tyska krigföringsplanen samt Belgiens bundenhet vid ententen räknat som en given sak. Den alltför ärliga tyska motiveringen - "en nödtvungen orätt, som senare skall gottgöras!" - stred till den grad mot brittisk mellanfolklig praxis, att den med framgång kunde utmålas som utmanande cynism, under det att den snarare var motsatsen. Ur tysk inrikespolitisk synpunkt - som man väl ej heller helt kan bortse från - var en sådan motivering nödvändig. Diplomatiskt var den självfallet olycklig. Hade England funnit med sin fördel förenligt att handla på samma sätt, skulle det hetat att Hans Majestäts regering därmed ansåg sig fylla en tung plikt mot den Högste, mot mellanfolklig moral och mot belgiska folket etc. - och den stora brittiska allmänheten skulle fullt ut ha trott detta!

   Tärningarna voro emellertid nu kastade. Folködena gingo mot sin blodiga fullbordan. Det gamla borgerliga Europa, världscentralen Europa, som ännu 1914 gjorde ett så solitt intryck, gick därmed under för att ej mer återuppstå.
Frågan om de ledande männens beslut skulle fallit på samma sätt om de kunnat förutse vad komma skulle - och i vad mån de överhuvud förutsågo någonting - faller utanför ramen för denna undersökning.
 

II.  SÅ FORTSATTE DET: SPELET OM KRIG OCH FRED 1935-39

Cajus Pontius ad Samnites:
Iustum est bellum quibus necessa- 
rium, et pia arma quibus nulla nisi 
in armis relinquitur spes.
Titi Livi Ab Urbe Condita lib. IX cap. 1.

Den stora europeiska allmänheten under mellankrigstiden föreställde sig gärna att fredsproblemet främst innebar organiserandet av kollektiv säkerhet mot en "angripare”. Med angripare förstods den som med maktmedel ville ändra något bestående mellanfolkligt förhållande. Så hade visserligen historia gjorts tidigare, d.v.s. ända till 1919. Men nu skulle det vara slut med den saken. Det skulle inte bli några vidare historiska förändringar berörande de europeiska staternas områden, ty den absoluta rättvisan hade förverkligats i Versailles-freden, varigenom den tyske "angriparen" av 1914 fått sitt välförtjänta straff och bl. a. sin krigsmakt tvångsreducerad och sitt landområde beskuret. Det instrument, som hädanefter skulle garantera fredstillståndets upprätthållande, d.v.s. det beståendes bevarande och gemensam aktion mot var och en som ville ändra detta, hette nu Nationernas Förbund och hade från 1920 sitt säte i Genève. Visserligen tänkte man sig teoretiskt möjligheten av att även mellanfolkliga förändringar  - kanske även territoriella sådana - skulle kunna komma att bli nödvändiga. Med hänsyn härtill hade man i akten för Nationernas Förbund - tillkommen som ett annex till fredstraktaten i Versailles - insmugit en timid artikel, den nittonde. I denna antyddes möjligheten av att Nationernas Förbunds församling skulle kunna "taga under omprövning fördrag, som blivit otilllämpliga, ävensom förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden". Men det sattes aldrig på allvar ifråga att tillämpa denna artikel varken efter ordalydelse eller eventuell andemening. Under sin två årtiondens tillvaro förblev Nationernas Förbund - som dess upphovsman också utan tvivel avsett - i främsta rummet en institution för bevarandet av status quo, av det bestående tillståndet, alltså av det europeiska läget av 1919, sådant det skapats av segermakterna i det första världskriget och sådant dessa önskade att det skulle förbliva.

   Den första frågan blir då denna:

   Kan freden någonsin tryggas genom att status quo omgives med de starkast tänkbara garantier?

   Historien hittills hade svarat nej. Men detta erfarenhetssvar uttömmer naturligtvis icke problemet. Dock kan ingen i den senare erfarenhetens ljus gärna tveka om att Nationernas Förbundsideologien av 1919-20 byggde på en illusion.

   Under hela 1920-talet, och delvis längre, sökte man likväl upprätthålla denna illusion. Men resultatet blev endast en världsuppdelning mellan vad man skulle kunna kalla "mätta" och "hungriga" stater. De förra hörde till segermakternas läger. För dem var status quo ett i allo tillfredsställande tillstånd. Själva kallade de sig gärna de "fredsälskande" nationerna, vilket betydde att de ansågo landförvärv med våld och väld samt andra nationers underkuvande och exploaterande böra hava upphört i och med inkasserandet av deras egna senaste vinster av denna art- in concreto ungefär med år 1919. Några av dem, i främsta rummet Frankrike, där man var uppfylld av outtalad inre oro för möjligheten av att i längden med egna medel kunna upprätthålla den 1919 vunna positionen och kanske rentav hyste ett inre tvivel på dess berättigande uppställde därutöver anspråk på att deras "säkerhet", d.v.s. det ostörda besittandet av alla tidigare förvärv, nu skulle garanteras av en solidarisk världsorganisation. Detta krav presenterades ofta som en ännu högre grad av fredskärlek än den så att säga ordinarie, till vilken alla till Nationernas Förbund anslutna stater redan avgivit sin bekännelse. Anspråket i fråga var emellertid bortsett från alla andra synpunkter fullständigt ohistoriskt. Ingen nation hade någonsin kunnat räkna med en sådan trygghet, och under inga omständigheter kunde den säkerställas endast för en stat eller statsgrupp. Varje försök i den riktningen måste för de utomstående te sig som en diskriminering. Ett fullföljande under avsevärd tid av en dylik politik för "fredens säkerställande" måste till slut få den verkan att kriget så att säga rehabiliterades. Vädjan till vapenkampen måste ju för de tillbakasatta folken med tiden komma att te sig som den stora befrielsedrömmens utlösning, den modiga handlingen, som bryter fjättrarna och visar vägen till en friare och ljusare framtid.

   Världsfredens upprätthållande genom samlade och övervägande maktmedels insättande mot varje "angripare", d.v.s. mot var och en som vill ändra status quo, har dock måhända varit en tänkbar möjlighet och en riktig tanke - under två förutsättningar. Den ena är den att den makt eller maktgrupp, som sluter upp kring detta förverkligande av den "kollektiva säkerheten", också är den i fråga om maktmedel och resurser absolut övervägande, att den alltså i sig innesluter alla maktfaktorer av första ordningen. Den andra är den att det fredstillstånd, som denna maktsamling skall trygga, i stort sett är tillfredsställande, eller åtminstone drägligt, för de folk den berör.

   Båda dessa förutsättningar realiserades något så när av det romerska riket under ett par sekel vid vår tideräknings början. Sedan dess har den aldrig förverkligats. Endast ofullgångna ansatser ha förekommit: det karolingiska riket och högmedeltidens stora tanke om det andliga och det världsliga svärdet: kyrkan, företrädd av påvedömet, och den yttre statsmakten, företrädd av de tysk-germanska kejsarna, i samverkan för förverkligandet och upprätthållandet av Gudsriket på jorden - vidare Ludvig XIV:s och Napoleon I:s ansatser till universalmonarki, den heliga alliansen osv. Nationernas Förbunds försök till säkerhetsorganisation på den konkreta grundvalen av 1919 års Paris-freders Europa var dock från början ett av de sämst planlagda och minst lovande av dessa ansatser. Det byggde också på den svagaste ideella grunden: formaldemokratiens.

I början av 1930-talet stod detta systems förolyckande också allt klarare för insiktsfulla element - och efter ytterligare några år även för de mindre insiktsfulla. Inför detta påtagliga läge grepos utopisterna av melankoli - i den mån de inte frälstes till Moskvas kämpande världskommunistiska religion, ett nytt Islam. Andra såsom den gamle cynikern Clemenceau, själv en av Versailles-systemets tillskyndare - funno en bitter tröst i att världen just aldrig varit annorlunda.

I nu gängse retrospektiv betraktelse är det mest brukligt, att tillskriva "diktaturerna", främst Hitler-Tyskland, och framför allt nationalsocialismens maktövertagande i Berlin i januari 1933, skulden för att "Nationernas Förbunds fredsverk" förolyckades. Efter 1945 förkunnas denna historietolkning som en nära nog självklar sanning. Varje tvivel på den är uttryck för "nazistisk" eller "fascistisk" sinnesart och sålunda brottslig. Men den historiska sanningen har åtminstone hittills aldrig kunnat upprätthållas med andlig terror och källförfalskning. Det är visserligen möjligt att så kommer att ske framdeles. Den bild som exempelvis George Orwell tecknat i sin framtidsroman "1984" är tyvärr ej enbart en mardröm. Den bygger på starkt framträdande tendenser i tiden och kan bli verklighet. För den, som i likhet med författaren till denna bok anser att detta andliga förslavande är den stora nutids- och framtidsfaran, ter det sig därför som en desto mera angelägen uppgift att medan tid är efter förmåga kämpa mot denna drift mot andlig massdöd och fysisk terrorism. Klargörandet av den händelsekedja som lett till det andra världskrigets västerländska tragedi är ett viktigt led i detta arbete. Något anspråk på ätt framlägga den slutliga och fullständiga sanningen göres härvid icke. Ett sådant anspråk vore lika löjligt som förmätet, desto mer, som källmaterialet ännu länge kommer att förbli ofullständigt, även där det ej "sovrats" i förfalskningssyfte. Men däremot kan ännu en insats göras för den fria debattens bevarande.

Enligt den uppfattning jag i denna bok framlägger föll det tragiska avgörandet i Europa under åren 1938-39. Det tredje rikets upprättande i Tyskland på Weimar-republikens sönderfallande grundval var i och för sig så långt ifrån ett olycksöde för Europa att tvärtom först därigenom möjlighet skapades för den positiva lösningen av Europas fredsproblem.

   Status-quo-linjen var nämligen från början omöjlig. Det stela fasthållandet vid den kunde endast leda till uppsamlande av ett sprängstoff, som i längden ingen yttre maktapparat skulle kunna hindra från att explodera. Återstod alltså endast den andra linjen: den fredliga revisionens alternativ - eller kriget. Det demokratiska, vagt västmaktssympatiserande Weimar-Tyskland hade icke tillåtits uppnå några avgörande framgångar ifråga om revison av fredstraktaterna. De ohemula skadeståndskraven från Versailles-freden fingo sålunda ända till 1932 fortsätta att desorganisera de mellanfolkliga ekonomiska förbindelserna - för övrigt till skada för västmakterna i nästan lika hög grad som för Tyskland. Tanken på gränsrevisioner i öster eller på återlämnande till Tyska riket av någon afrikansk koloni avvisades blankt -  a limine. Motvilligt och dröjande medgavs visserligen Weimar-republikens formella folkrättsliga jämställdhet. Men denna "eftergift" var enbart en nödvändighet för det internationella umgänget och ingalunda avsedd att bli ett första steg till fredsrevision.  Några uppenbara övergrepp, som den franska Rhenlands-ockupationen, rättades också till, och Versailles-fördragets allmänna ockupationsbestämmelser avvecklades fem år tidigare än fördraget avsett. Men detta låg i själva verket i västmakternas intresse i lika hög grad som i Tysklands. Locarno-fördragen av 1924 visade däremot vägen mot förnuftigare former av europeiskt samarbete. Men även detta innebar - som det sedermera visade sig icke någon ny inställning till frågan om en verklig fredsrevision. Och den kortsynta omedgörligheten från västmakternas sida blev därmed en betydelsefull - men långt ifrån den enda  - anledningen till den nationalsocialistiska rörelsens växande betydelse och slutliga seger i Tyskland.

Sedan den nya regimen efter sin "Machtübernahme" i januari 1933 under två års tid befäst sin ställning i Tyskland, inledde Hitler och hans medhjälpare från våren 1935 det gradvisa genomförandet av nationalsocialismens utrikespolitiska program.  Detta program kan sammanfattas som en fredlig revision av Versailles-systemet och därmed uppnående för Tyska rikets del av en naturlig central ställning i Europas politik, ekonomi och kultur, återigen jämbördig med de äldre stormakternas.

   Var detta program i grund förkastligt? Innebar det - som alltjämt allmänt påstås -  en "världskonspiration", ett alltifrån början avsiktligt planerat försök att med våldsmedel upprätta ett tyskt tvångsherravälde över fria folk? Eller var det verkliga syftet att genom återvinnande åt Tyska riket av dess naturliga centrala ställning i Europa konsolidera världsdelen och sammanhålla den i fri samverkan mot det ständigt växande hotet österifrån? Tänkte sig den tyska ledningen härvid krig eller krigshot som det främsta medlet, eller litade den på möjligheten att vinna de europeiska västmakternas stöd för en fredlig revision av de bestämmelser i Paris-traktaterna av 1910-20 som stodo hindrande i vägen härför? Innebar en sådan revision i och för sig skapandet av ett outhärdligt tyskt tryck över Europa, eller var den tvärtom förutsättningen för en harmonisk och fri samverkan de europeiska folken emellan, liksom även villkoret för Europas fortsatta världsinflytande? Var den nya tyska regimen - och den andligen besläktade italienska - en regim av våld, väld och hot, byggd på låga massinstinkter, eller var den med alla sina mänskliga och historiskt betingade ofullkomligheter en hoppingivande nyskapelse, byggd på samma andliga krafter, som sedan tusen år och mer uppburit de europeiska folkens skapande historiska insats?

   Detta avgörande världsproblem skall ej nu och på denna plats närmare utvecklas. Vare det nog sagt, att författaren till denna bok ger ett jakande svar på de senare leden i dessa frågeställningar. Jag har i andra sammanhang i denna bok tillräckligt motiverat denna min grundläggande åskådning. Här gäller det dess tillämpning på den tragiska dragkamp mellan freds- och krigsmöjligheter som pågick i Europa under åren 1935-39.

   Detta förlopp skall här nedan i detta och följande kapitel i sina huvuddrag klarläggas. Min avsikt är härvid även den att påvisa, hur nära det i själva verket var, att förnuftet, storsintheten och vidsyntheten segrade, d.v.s. att ledarna för segermakterna från 1918-19 efter att ha nått insikt om den ändrade världsbalansen gett sin medverkan till en fredlig revision av Paris-fredernas ohållbara utgångsläge. Detta borde legat desto närmare till hands, som här för kanske första gången fanns en tysk regering, vilken var beredd att i god tro acceptera de europeiska gränser i väster, som skapats av dessa Paris-freder, sålunda framför allt Frankrikes i och för sig svagt motiverade behållande av Elsass-Lothringen. Därmed borde varje rimlig anledning till upprätthållande av den fransk-tyska fiendskapen, detta det moderna Europas mest tragiska arv, ha försvunnit. Här fanns även en tysk regering, som i viss motsats till förhållandet på Wilhelm II:s tid hade full insikt om betydelsen för hela Västerlandet av att det brittiska imperiet, som det ännu i allmänt språkbruk benämndes, bevarades som en världsfaktor i kulturens och trygghetens tjänst, så länge detta ännu var möjligt. Anspråken på återlämnande av någon av de med orätt bortrövade tyska Afrika-kolonierna från före 1914 upprätthölls visserligen från tysk sida. Det hade varit en akt av statsklokhet från den brittiska regeringens sida att tillmötesgå denna önskan, desto mer som det blev ett alltmer uppenbart allmäneuropeiskt intresse att ansvaret för utformandet av den europeiska kontrollen över Afrika uppbars av så många europeiska kulturfolk som möjligt. Men detta tyska anspråk skulle aldrig ha drivits fram till krisläge. Skapandet av ett varaktigt gott förhållande och ett vänskapligt samarbete med det brittiska riket var icke blott viktigare än kolonialönskmålen utan grundtanken framför andra i den tyska nationalsocialismens utrikespolitik. Den hade bekräftats genom det tysk-brittiska flottavtalet av 1935 jämte München-överenskommelsen av 1938, den tyvärr enda mera betydelsefulla akten av mogen statskonst i 1930-talets Europa.

   De europeiska västmakterna voro sålunda icke hotade av den nationalsocialistiska regimen i Tyskland. Ett motsatt påstående var på 1930-talet ännu orimligare, än när det under åren 1905-14, då ententepolitiken gestaltades, fälldes om det Wilhelminska Tyskland. Detta kan vad beträffar de internationella maktpolitiska förhållandena - den äldre utrikespolitikens objekt - anses som ett fastslaget historiskt faktum. Det "andliga hot", som den nationalsocialistiska åskådningen påstods utgöra, kunde i varje fall icke bekämpas med vapen. Många inbillade sig emellertid detta. Fanatismen från religionskrigens århundraden levde åter upp.

   Men däremot tedde det sig möjligt, ja, sannolikt, att den världsomfattande motsättningen mellan det kommunistiska väldet i Moskva och den västerländska kulturvärlden överhuvud förr eller senare skulle komma att utmynna i en krigisk uppgörelse. Här gällde det nämligen både rnaktkampen och motsättning mellan oförenliga världsåskådningar. Hitler-regimen räknade från början härmed som en framtidsmöjlighet och förberedde sig på att möta denna kris. Men i denna förberedelse ingick just skapandet av tillförlitliga vänskapliga förbindelser västerut som en väsentlig förutsättning.

   Den nationalsocialistiska regeringen i Tyskland räknade sålunda med en kommande väpnad uppgörelse med kommunistväldet i öster som en möjlighet, kanske som en sannolikhet. Men västerut önskade den intet annat än ett tryggat fredstillstånd och var fullt villig att i detta syfte en gång för alla avskriva alla revancheplaner mot Frankrike och England samt sålunda att, vad de västeuropeiska gränserna beträffar, för all framtid godtaga segermakternas uppgörelser från 1919. Däremot önskade den genomföra en fredsrevision till Tysklands förmån österut, och detta icke enbart av lättförklarlig strävan efter nationell enighet -  Danzig och den polska korridoren, Tysk-Österrike och Sudet-länderna -  utan även för att bli i stånd att stå som Europas värn mot det växande hotet från kommunistväldet i öster.

   Låg det nu i västmakternas intresse att förhindra dessa strävandens förverkligande?

   Det förhöll sig tvärtom. Det hade varit till de europeiska västfolkens, till hela Europas och till hela den västerländska världens bästa, om London och Paris godtagit dessa den tyska nationalsocialistiska regimens utrikespolitiska mål. Så skedde emellertid icke, och därför blev det andra världskriget oundvikligt.

   Spörsmålet om varför händelseutvecklingen tog denna tragiska vändning är kärnfrågan vid bedömande av den europeiska politiken under åren från 1935 fram till krigsutbrottet 1939. Allt annat är i jämförelse härmed sekundärt.

   Sedan kriget utbrutit och utvecklat sig till ett världskrig med kända resultat, synes intet ha varit mera angeläget för de krafter, som till den västerländska världens fördärv med sådan framgång dirigerat "världsopinionen", än att dölja de verkliga orsakerna till Västerlandets katastrof. Genom att det andra världskriget - på kort sikt sett - slutade med seger för västmakterna blev det möjligt för dem att tillsvidare så att säga tekniskt genomföra den stora historieförfalskning, varigenom krigspropagandatesen om Hitlers och det nationalsocialistiska Tysklands allenaskuld skulle fastslås som en oomkullrunkelig sanning.  I själva verket var detta dock icke en triumf utan ödestragik, nemesis. De ledande männen på västmaktssidan kände nämligen blott alltför väl hela falskheten i den allierade krigspropagandans grundpåståenden. Men de hade från början identifierat sig själva, sin hela ställning, sin hela politik och krigsledning med dessa falska, i det oändliga repeterade påståenden.  De hade sått vind och skördade nu en orkan, som de aldrig mera blevo i stånd att hejda. Därför måste också den allierade segern sluta med den hämndeakt i Nürnberg, som är den moraliskt sett värsta av detta krigs alla förbrytelser, därför att den betyder återgång till barbari, spolierandet av en mer än tusenårig, med många släktleds möda tillkämpad europeisk rättsåskådning.  Därför måste de "segrande" statsmännen också för åtskillig tid avstå från möjligheten att för sina egna nationers del föra en välförstådd intressepolitik - främst därigenom att de som konsekvens av egna gärningar och egen förkunnelse tvungos att ge Västerlandets farligaste fiende, den kommunistiska makten i öster, ställningen som bundsförvant och medsegrare i en utsträckning, som de från början aldrig tänkt sig som möjlig. Och därigenom omöjliggjordes också varje utsikt till att medan tid var söka förverkliga en försoningsfred. Den vanvettiga parollen om fiendens "ovillkorliga underkastelse" fick fortsätta sin ödesdigra verkan intill kampens slut -  och verkar än. Det är ännu en öppen fråga om den sunda andliga reaktionen mot denna Europas största vanvettspsykos hinner tränga igenom och bryta fram i dagen, innan dess verkningar helt tillintetgöra den västerländska kulturens arvedel.

   Inför hotet om undergången av den kulturvärld som är vår finnes det i dagens läge ingen angelägnare andlig uppgift än att arbeta på övervinnandet av den psykos, som fört de västerländska folken till det andra världskrigets tragiska drama. En väsentlig del av denna uppgift är klarläggandet av bakgrunden och ursprunget till kriget 1939-45. Uppgiften är oerhört svår, dels på grund av den avsiktliga historieförfalskning i jätteskala som pågått och pågår, dels på grund av den andliga balansrubhning, för vilken även flertalet av eljest omdömesgilla personer synes ha fallit offer.

Den prövning, som här skall företagas, börjar med en kritisk granskning av ett verk av en svensk historiker, professor Sture Bolin, som i ett redan år 1944 publicerat arbete "Det ensidiga våldet"  med sin ansedda forskarställning borgat för att "krigsskulden", så vitt av denna skrift kan utläsas, helt vilar på det nationalsocialistiska Tyskland. Det finns intet som tyder på att professor Bolin sedan dess i något väsentligt hänseende ändrat mening. Därför är också den här följande kritiken (ursprungligen publicerad 1945) i allt väsentligt alltjämt gällande.

   Detta professor Bolins arbete hade bort presenteras för allmänbeten under sin undertitel: Spelet om krig och fred, om det gällt att ge en så långt möjligt objektiv framställning av händelse-utvecklingen. Men redan genom den huvudtitel professor Bolin gett sitt arbete: "Det ensidiga våldet", är denna möjlighet avvisad. Ty professor Bolins grundtes är att den tyska regeringen under krisåren 1938 - 39 och ända fram till krigsutbrottet företrädde "det ensidiga våldet", under det att västmakterna icke blott enligt eget sätt att karakterisera den egna politiken utan också i verkligheten företrädde en "fredsfront", som slutligen i högsta grad mot sin vilja tvingades att tillgripa vapenmakt för att värja sig mot det tyska "ensidiga våldet".

   Om riktigheten av denna sin grundtes är professor Bolin av allt att döma till den grad övertygad, att han knappast ens anser det nödvändigt att diskutera den. Han tager för givet att så är. Tyskland må, menar han förmodligen, ha haft rätt att eftersträva vissa revisioner av Versailles-freden, vilken han själv på sid. 7 karakteriserar som ett hårt diktat mot de besegrade. Det är också antagligt, ehuru detta knappast öppet utsäges, att han härvid icke blott menar formen för fördragets avslutande, utan även dess sakliga innehåll.  Men denna strävan fick icke taga någon som helst "maktpolitisk" form, och allra minst stödjas av hänvisningar till en effektiv krigsmakt. I så fall blev det "ensidigt våld", och därför var västmakternas beslut att även till priset av ett nytt världskrigs utbrott motsätta sig fortsatt revision av 1919-20 års fredstraktater till fullo berättigat. Ty i motsats till vad som kan gälla för andra länder måste varje maktpolitisk aktivitet från tysk sida anses vara ett hot mot världens fred och frihet.

   Professor Bolin skulle häremot antagligen invända att han icke alls uttalat sig härom. Han har endast med stöd av det hittills tillgängliga källmaterialet - om vars ofullständighet och på många punkter otillförlitliga karaktär han är fullt medveten - velat göra ett försök att så objektivt som möjligt skildra själva det händelseförlopp som ledde fram till krigsutbrottet.

   Det skall också villigt medges att när uppgiften ställes på detta sätt måste professor Bolins arbete tillerkännas många och stora förtjänster. Som den skolade historiske forskare han är har han i framställningen av krisförloppet under de aderton månaderna från Österrikes Anschluss och fram till de brittisk-franska krigsförklaringarna gett en i allt väsentligt korrekt, klar och välproportionerad framställning av vad som hänt. Skildringen saknar ej heller livfullhet och utmärker sig genomgående för stor pregnans i sammanfattningen av de olika ståndpunkterna. Desto beklagligare är det att bakom allt detta ständigt närvarande ligger den ovannämnda förutsättningen, vilken som sagt för Bolin ej ens synes behöva diskuteras, nämligen att Tysklands strävanden dels saknade högre berättigande och dels bedrevos med metoder, vilka han ansett sig kunna beteckna som ett ensidigt våld, och som på grund av sin utmanande karaktär måste sluta med att mot sig resa ett allmänt motstånd och därmed utmynna i krigets världskatastrof.

Det är visserligen sant att denna uppfattning både har gammal hävd för sig och numera delas av större delen av världen samt även av svenska folkets överväldigande majoritet anses som givet riktig, men detta kan ju icke rimligen ha någon betydelse för en historisk vetenskapsman, vilken ju om någon bör veta hur mycket gjorda opinioner om historiska förlopp äro värda, och hur historien ständigt omtolkas medvetet eller omedvetet för att tjäna dagens makthavares intressen och gängse rnassfördomars tillfredsställande. Som historiker vet naturligtvis också professor Bolin särdeles väl att vad som ifråga om insatser för ett eller flera sekler sedan i dag lovprisas som framsynt och storvulet icke nödvändigt i dagens läge måste bedömas helt ur formella synpunkter. Maktpolitiken upphörde icke en gång för alla att sakna berättigande år 1919. Även för vår egen tid är målens värdebedömande ofrånkomligt.

   För debattens skull kan det ju vara av ett visst intresse att också klargöra mottesen till professor Bolins åskådning, en tes, som alltså går ut på att den tyska nationen i Europas och världens intresse måste tillerkännas samma rätt som exempelvis den brittiska, den franska eller den ryska att eftersträva sin nations enhet och trygghet, även om det är självfallet att en sådan historisk eningsprocess rubbar många cirklar och utsätter den gamla jämviktsläran för hårda törnar.

   Redan Bismarck erfor som bekant "le cauchemar des coalitions" koalitionernas mardröm, som ett ständigt tryck över sin politik, sedan han med en sällspord kombination av djärvhet, försiktig beräkning och slugt konjunkturutnyttjande med relativt ringa offer lyckats skapa det Wilhelminska kejsardömet, som för ett par generationer lade grunden till vad man kan kalla en normal modern utveckling för den tyska nation, som under tidigare århundraden av olika skäl, till stor del egna politiska brister, sackat efter i den statliga utvecklingen jämfört med nationerna i väster. Det Bismarckska rikets skapande var en gärning icke blott till tyska folkets utan till hela Europas och hela den västerländska odlingens bästa. Men detta nya rikes definitiva inpassning i det europeiska statssystemet hade krävt att de maktpolitiskt längre komna och tidigare statligt enade folken hade accepterat detta läge och därmed också de modifikationer av de gamla jämviktsdoktrinerna som därav måste följa. Under Bismarcks tid såg detta ut att lyckas. Sedan gick det icke. En del -  men en mindre del - av ansvaret härför faller på kejsar Wilhelm II:s ödesdigra blandning av bravader och svaghet, som spred och förstärkte intrycket att Tyskland var en osäker och otillförlitlig faktor i den europeiska politiken. Men det avgörande momentet låg i den tyska fredliga dugligheten. Denna och dess resultat: en fortsatt ekonomisk tyngdpunktsförskjutning till Tysklands förmån, accepterades icke av de besittande makterna. Det är därför tvivelaktigt om ens en Bismarcks statskonst hade kunnat bespara Tyska riket krigsutbrottet 1914, eller 1915, eller 1916.

I det första världskriget besegrades i första rummet Europa, men i andra rummet Tyskland. Samtidigt skapade emellertid den hårda krigsupplevelsen den moraliska grundvalen för hela tyska nationens enande, både nationellt och socialt. Den österrikiska tyska stammen fick samtidigt sin tidigare under sekler fyllda östeuropeiska statsuppgift i fruktansvärd kortsynthet krossad av segrarna och ägde nu ingen annan framtid än återföreningen med tyska nationen i dess helhet. Den skulle skett långt före 1938, om den ej hindrats med maktmedel.

   Ingen tysk politik efter 1919 kunde ha någon annan yttre uppgift än nationens återställande, ingen annan livskraftig nations ledare skulle i motsvarande läge ha handlat på annat sätt eller satt andra mål för sin strävan. Denna tyska enighet och denna tyska återupprättelse lågo också nu som på Bismarcks tid i västerlandets och Europas samfällda intresse - eller rättare sagt i ännu högre grad än då, eftersom sedan dess en fara österifrån i ny form vuxit upp och hotade hela den europeiska kulturvärlden, samt när dessutom hela Europas ställning i världsekonomin ropade efter samverkan på gemensam västeuropeisk bas.

   Det blev nationalsocialismens ledning som med folkets stöd upptog den nya eningsuppgiften. Ingen annan kunde göra det, och uppgiften måste lösas. Detta låg icke blott i tyska folkets utan i alla europeiska folks intresse. 1930-talets huvudproblem  i den europeiska statskonsten blev därför icke - som Bolin tyckes vilja göra gällande - "fredsfront" mot "ensidigt våld", utan frågan om hur den under alla omständigheter oundvikliga revisionen av Versaillessystemet - frukten av ett övermäktigt våld - skulle genomföras, med fredliga eller med krigiska medel, med eller mot de besittande europeiska folken. Avgörandet låg hos dem, framför allt i London. Det national-socialistiska programmet innebar det stortyska rikets skapande i samförstånd med England och Frankrike, vilket förutsatte stormaktspolitiskt och territoriellt status quo i väster, men fria händer för Tyskland i öster. Den kommande sammandrabbningen med det bolsjevikiska Ryssland trodde man sig i den nationalsocialistiska ledningen icke äga möjlighet att i längden undgå. Man ville därför skapa tysk enighet och få ryggen fri i väster. Detta var huvudmålet för Hitlers politik in till krigsutbrottet den 3 september 1939.  Man ansåg i Berlin att detta politiska mål icke borde strida varken mot Frankrikes eller Englands välförstådda intressen. Många engelsmän och fransmän, delvis med stort inflytande, ansågo detsamma.

   Historien om vad som skedde 1938-39 är historien om hur dessa kretsar i västmakterna besegrades av krigshetsarna med det andra världskriget som oundviklig följd.

   Detta är den ena tesen. Vi tro att den kommer att stå sig väl, för den händelse det i framtiden kommer att finnas någon europeisk historieforskning värd detta namn.

   Här gäller det huvudlinjerna. Intet är därmed utsagt om hur det stora spelet sköttes, och vilka eventuella fel som begingos. Här har Bolins bok sitt intresse. Men den kan ej med fördel studeras om man icke utgår från att hela det här ovan tecknade aspektet är författaren helt främmande. Han erkänner intet annat än en "fredsfront" -lika med försvararna av det territoriella och maktpolitiska status quo - och "ensidigt våld"- lika med företrädarna av den meningen att Versaillessystemet ej var hållbart och måste övervinnas, i yttersta nödfall - men endast då - även med maktpolitiska medel.

I den tragiska utvecklingen mot det andra världskriget finnes det en bestämd vändpunkt, då vännerna till europeisk försoning och samverkan besegrades och krigshetsarna fingo överhand. Denna tidpunkt förlägges emellertid helt olika av dem som i likhet med professor Bolin se den europeiska katastrofens hela orsak i "ensidigt våld" från tysk sida och av dem som i enlighet med den här ovan skisserade uppfattningen hålla före att en objektiv utjämningsmöjlighet förelåg, nästan ända fram till det faktiska krigsutbrottet, men att den förspilldes därigenom att anhängarna av krig till varje pris mot det nationalsocialistiska Tyskland fingo överhanden i England nästan omedelbart efter förnuftets och vidsynthetens efemära seger i München i september 1938.

   Den förra uppfattningens anhängare, till vilka professor Bolin i sin bok tydligt ansluter sig, göra gällande att Tysklands onda vilja slutgiltigt uppenbarades genom våldsannexionen 1 mars 1939 av vad som återstod av Tjeckoslovakien, varefter den brittiska regeringen ej hade annat att göra än att - med yttersta motvilja - bereda sig på att motstå den våldsmakt som ville lägga Europa under sina fötter, och som av intet lät sig hejda utan fortsatte med sitt "ensidiga våld", intill dess måttet rågades genom anfallet på Polen den 4 september 1939. Enligt denna åskådning inträffar sålunda vändpunkten i mars 1939, den ödesdigra Idus Martiae, då våldsmakten inför Europa avslöjade sin verkliga karaktär.

   Enligt den andra uppfattningen, till vilken författaren av denna bok helt ansluter sig, är det verkliga sammanhanget det rakt motsatta. Den seger för det sakliga förnuftet, det stora steg till europeisk försoning, som togs genom att ett av de värsta missförhållandena från fredsuppgörelserna 1919 genom samverkan mellan Europas stora folk övervanns i München, väckte ett sådant raseri hos de krafter, vilka sedan åratal arbetade på att förbereda det stora koalitionskriget mot det nationalsocialistiska Tyska riket, att de samlade sig till en jättepropagandaansträngning, som med stöd från Roosevelt i väster och under förtjust skadeglädje från Stalin i öster nu också nådde sitt mål: att kasta fredsvännerna över ända. Detta skedde redan i oktober-november 1938.  Därefter var saken avgjord. Chamberlain hade kapitulerat, fredsvännerna nedtystats och den judiska krigshetsen världen runt tog ledningen. De övriga akterna fram till krigsutbrottet följde med logisk nödvändighet. Ingenting, som det nationalsocialistiska Tysklands ledning hade kunnat företaga sig efter hösten 1938, hade kunnat bespara det tyska folket dess fruktansvärda förnyade ödeskamp - ingenting, utom fullständig kapitulation och uppgivande av alla egna nationella och sociala mål. Och i det läget valde man att förbereda sig på kampen - dock intill det sista hållande alla försoningsmöjligheter i väster öppna.

Hur ter sig nu detta förlopp i Bolins framställning?

I fråga om München-uppgörelsen vill professor Bolin göra gällande att Chamberlain just icke menade någonting med sitt tal om "fred i vår tid". Han tycks sålunda ansluta sig till den efteråt uppgjorda tesen att Chamberlain i München endast ville vinna tid för upprustning till det även av honom som oundvikligt ansedda kriget. Några verkliga belägg härför har han dock icke kunnat uppvisa och gör ej heller detta gällande. Man skulle kunna tillägga att ingen annan heller funnit några dylika. Talet om att Chamberlain ej menat ärligt med sitt tal vid hemkomsten till London, där han hälsades med jubel, är av allt att döma uppgjort i den konservativa partiledningen året därpå, 1940, då det gällde att rehabilitera premiärminstern inför de kretsar, som senare bröstade sig av att alltid ha varit motståndare till "skammen i München".

   Just på denna punkt bör man i framtiden sätta in den skarpaste dokumentariska kritik, ty det är förmodligen just här som det moment är att finna då en historielegend -  eller enklare uttryckt en förfalskning i visst syfte av verkligheten - med framgång skapats och genomtrumfats.

   Professor Bolin tyckes i stället ansluta sig till den populärt godtagna ståndpunkten att den verkliga vändpunkten nedåt var Idus Martiae påföljande år 1939, då protektoratet Böhmen-Mähren åvägabragtes. Professor Bolin, vars ärlighet och goda tro icke på någon punkt kan betvivlas, och som även behandlat det mycket ofullständiga materialet med all nödig kritik, vet sannolikt dock icke hur ofullständigt detta material är. Det ligger emellertid frånsett detta utomordentligt nära att jämföra Böhmens ockupation med den tyska inmarschen i Belgien augusti 1914. Det är väl icke sannolikt, att varken professor Bolin eller någon annan samtidshistorisk forskare numera på allvar tror att detta tyska steg var den verkliga orsaken till Englands krigsförklaring den 5 augusti 1914. Knappast från något håll bestrides det längre att denna tyska neutralitetskränkning i stället gav den bekväma pretext till det engelska krigsingripande, som i realiten redan förut var en avgjord sak, ehuru folkopinionen, som 1914 var betydligt mera allsidigt informerad och allmänt omdömesgillare än 1939, sannolikt hade vållat krigspolitiken större svårigheter, om ej denna utmärkta pretext tillhandahållits av fienden.

Så var det även med Böhmen-Mährens ockupation. I bägge fallen voro de tyska motiven huvudsakligen strategiska och av mycket tvingande natur. Tyskland befann sig i bägge fallen i en beträngd försvarsposition och måste gå strategiskt offensivt till väga för att överhuvud ha någon chans till sitt försvar.

Den engelska krigsförklaringen kom också 1939. Denna gång tog den formen av en ovillkorlig allians med Polen, i vars händer det lades att som brittisk allierad när som helst utlösa kriget   genom den in blanco-fullmakt som Warszawa fick av London att framtvinga en brittisk krigsförklaring mot Tyskland genom att förklara sig hotat och tillgripa militära försvarsåtgärder. Det kunde ske på grundvalen av vilken bagatellartad tvist som helst, exempelvis i Danzig. Och detta var av allt att döma just avsikten.

   En källa som professor Bolin i detta sammanhang icke synes ha utnyttjat så som möjligt varit är debatterna i brittiska underhuset, och även överhuset, enligt Times-referaten från mars 1939 till krigsutbrottet. De ge en långt mera nyanserad bild av opinionsläget än det officiella trycket och vissa agerande huvudpersoners senare publicerade minnen. De äro, dessa debatter, särskilt givande just därför att de låta förstå hur mycket som utlämnats och för eftervärlden friserats i det officiella och officiösa trycket. Och detta i trots av att även debattreferaten i Times säkerligen långt ifrån ge en uttömmande bild av vad som sagts i de stundom rätt häpnadsväckande öppenhjärtiga debatterna.

   Den ensidiga brittiska garantien till Polen, given och kungjord den 30 mars 1939, var i själva verket det avgörande momentet i det andra världskrigets utbrott. Beslutet i fråga betydde bildandet av en brittisk-polsk krigsallians mot Tyskland. Frankrike släpades motvilligt med. Alla ansträngningar sattes samtidigt in på att förmå Ryssland till deltagande. Men när, som det sedan visade sig, Stalin på goda grunder tvekade att från början engagera sig i kamp med den tyska krigsmakten, var kriget särskilt opinionsmässigt redan så förberett från brittisk sida - med Roosevelt i bakgrunden - att krigsutbrottet ej stod att hejda. Kriget var i själva verket avgjort redan på våren 1939. Det är icke troligt att ens den fullständigaste tyska reträtt - utom total självuppgivelse -  därefter hade kunnat hindra utbrottet. Stalin hade därmed nått sitt viktigaste mål. Europas peloponnesiska krig stod för dörren. Sovjetunionen hade fått sin stora chans till upprättandet av ett ryskt Europa-välde.

   Tysklands politik under de återstående fem à sex månaderna fram till stormaktskrigets utbrott följde två linjer. Den ena var krigsförberedelse, militärisk och diplomatisk. Den politiska huvudlinjen var dock intill den 3 september trots allt den andra: utjämning med England.  Men eftersom det från början stod klart hur utomordentligt svårt det var att nå samförstånd med en brittisk regering, vars politik kontrollerades av krigshetsare på bägge sidor Atlanten, med förankring i det judiska världsinflytandet och i judendomens trekvartsgenomförda världsopinionsmonopol, måste också krigsförberedelsen bedrivas med största energi. Det fanns överhuvud ingen annan räddning.

   Professor Bolin gör mot detta fortfarande gällande att det endast var Tysklands "aggressiva" uppträdande mot Polen som föranledde krigsutbrottet, samt att den brittiska politiken endast syftade till att genom garantien till Polen avskräcka den tyska ledningen från denna aggressivitet. De brittiska påståendena härom synes honom tydligen vara bevis nog. Och dock vittnar väl all brittisk historia om att England aldrig "dragits" in i ett krig. De brittiska krigen ha förts i bestämda syften, länge förberetts och därefter, hittills i varje fall, planmässigt och framgångsrikt genomförts. Så var även fallet 1939. Det kunde se ut som om England lagt avgörandet i polska händer. Den som vill tro det må behålla denna sin tro. Den "polska handlingsfriheten" vållade ingen oro i London. Man visste väl hur de polska ledarna voro bundna. Och för övrigt vet varje även ytlig kännare av brittiska politiska traditioner att åberopandet av altruistiska motiv alltid varit A och O i brittisk krigsförberedelse. Krimkriget börjades för att skydda Turkiet, det första världskriget för att skydda Belgien och det andra för att skydda Polen, har det hetat. Och det ser faktiskt ut som om detta även vore professor Bolins mening, åtminstone vad det sistnämnda fallet beträffar.

   Genom saboterandet av München-uppgörelsen, Chamberlains kapitulation för krigshetsarna och slutligen den engelska garantien till Polen den 30 mars 1939 hade sovjetregeringen kommit i det läge, vars uppnående sedan tjugu år utgjort det ständigt efterträdda målet för den bolsjevikiska Europa-politiken. Moskva hade nu givits lösenyckeln till krig och fred i Europa. Sovjetunionens regering kunde genom att ansluta sig till västmakternas "fredsfront" - som deras krigsallians benämndes - göra krigsutbrottet till en given sak, men den kunde också tillmötesgå Tysklands naturliga önskan att få ryggen fri, om kampen i väster icke kunde undgås. I bägge fallen kunde den vänta att få inkassera betydande vinster som lön för sitt tillmötesgående. Baltikum och Östpolen voro  i varje fall prisgivna åt sovjetisering - vilken väg som än valdes. Det nya europeiska inbördeskriget betydde därför utan minsta tvivel att sovjet nu fick sin stora chans. Det betydde också bankrutt för den nationalsocialistiska tyska utrikespolitikens ledande strävan: fred och avspänning i väster och europeisk enighet i vaksam hållning mot öster.

   Det var emellertid ej många som på våren 1939 hade klart för sig att Sovjet också hade ett tredje val. Det togs för givet att rysk anslutning till "fredsfronten" betydde koalitionskrigets öppnande mot Tyskland och Italien. Men det antogs också som lika givet att om Sovjetunionen garanterade Tyskland sin neutralitet, så skulle västmakterna åtminstone tills vidare icke gå till angrepp mot axelmaktema. Att dessa senare skulle göra det, var uteslutet. Deras aktiva utrikespolitiska mål lågo samtliga i öster.

   Det blev emellertid Stalins slughet förbehållet att förverkliga denna tredje linje, den som mest av alla motsvarade de verkliga ryska önskemålen, nämligen att genom tillmötesgående intill en viss gräns locka västmaktsregeringarna så långt ut, att de icke längre under några omständigheter kunde retirera utan måste gå till krig, även utan ryskt stöd. Därmed nåddes förverkligandet av den ryska önskedrömmen: icke endast utbrott av det stora europeiska inbördeskriget, utan också möjlighet för Ryssland att bida sin tid och låta den ömsesidiga nötningen fortgå, ända till den gräns då det ryska angrepp mot väster, som i Moskva alltid tänkts som slutfasen, skulle få sin kraftigaste och mest förödande verkan.

Det är detta ryska spel, vars huvudlinjer stå klara för var och en som något känner de verkliga drivfjädrarna bakom Moskva-politiken, som bör vara den kommande historiska forskningens främsta uppgift, när det gäller att klargöra vad som skedde från april, då de brittiska hänvändelserna till Sovjet om krigsallians mot Tyskland (= anslutning till "fredsfronten") togo sin början, och till slutet av augusti, då Stalin ansåg sig ha lockat London-regeringen tillräckligt långt ut för att utan risk för det europeiska stormaktskrigets uteblivande kunna draga sig själv tillbaka, sluta en nonaggressionstraktat med Berlin och i godan ro bida sin egen tidpunkt.

   Det är nogsamt bekant att de officiella dokumenten och de officiösa publikationerna just för denna fas av det andra världskrigets tillblivelseperiod äro både fåtaligare och mera missvisande än någonsin. Ur sovjetdiplomatiens arkiv läcker ej så värst mycket. Hela denna fas blir därför fullständigt felaktigt bedömd om man - även under medgivande av materialets torftighet - söker på denna vacklande och groteskt otillräckliga dokumentariska grund konstruera fram vad som verkligen hänt. Där finns tillsvidare och ännu lång tid framåt ingen annan möjlighet än att ur den bolsjevikiska utrikespolitikens allmänna, sedan länge följda principer och med stöd av senare vid olika tillfällen undsluppna erkännanden från initierat håll samt den senare faktiska händelseutvecklingen söka sig fram till vad som måste ha skett. I så fall kan man ej komma till någon annan rysk huvudlinje för Moskva-förhandlingarna april-augusti 1939 än den som här ovan uppdragits. 

   Det är givet att någon full bevisning i överensstämmelse med forskningens allmänna anspråk för detta förlopp icke står att få och förmodligen icke kan tänkas bli möjlig ännu på årtionden.  Men däremot kan det nog redan nu bevisas att de framställningar och hypoteser, som byggs på hittills officiellt tillgängligt allierat material, på grund av sin inneboende omöjlighet redan fallit samman.

Hur ställer sig nu professor Bolin i sin framställning till denna avgörande fas av utvecklingen mot stormaktskrigets utbrott den 3 september 1939?

   Tyvärr är det svårt att undgå den slutsatsen att framställningen här är den svagaste i hans arbete. Bolin tyckes ännu - visserligen före Jalta-konferensens avträdande av Östpolen, Baltikum m. m. till Ryssland - vilja göra gällande, och rent av tro på, att det varit engelska betänkligheter i fråga om Finland, Baltikum och Polen som hindrade Rysslands anslutning till "fredsfronten" redan på sommaren 1939. Så framställdes visserligen saken officiellt i London under det första krigsåret. Men nu är denna attityd såsom både överflödig och föråldrad helt uppgiven. Den lever ännu endast i framställningar av den art professor Bolin i sin bok givit till den svenska publikens uppbyggelse.

   Bolin skildrar visserligen så långt hans källor medgiva huru västmakterna under förhandlingarna gjorde den ena eftergiften efter den andra för Sovjets krav. Den avgörande synpunkten att ett europeiskt krig - i synnerhet utan Sovjetunionens deltagande i dess första faser - var ett önskvärt mål i och för sig för Moskva, förbigår han emellertid med tystnad, oaktat den är i mångfaldig mån dokumenterad. Utan att direkt utsäga det synes han också vilja göra gällande att västmakterna väl kunnat få Sovjetunionens stöd från början, om de endast gått Stalin litet längre till mötes i fråga om Finland, Baltikum och Polen. Han tror alltså att makthavarna i London (och Washington), av hänsyn till polackernas utomordentligt begripliga önskemål att ej få ryska trupper, som "skydd" eller annorledes, allt för långt in i landet, skulle avstått från en allians med Sovjetunionen, som eljest stått till buds. Skulle han verkligen fortfarande hysa denna åsikt, kan en hänvisning lämpligen ske till tvenne underhusdebatter i fråga om den brittiska utrikespolitiken, vilka höllos i maj och juni 1939, och som på sin tid rätt omfattande refererades i Times.

   Som det nu är måste den kritiske läsaren, vilken ståndpunkt han än intager i huvudfrågorna, bli på ett egendomligt sätt otillfredsställd av professor Bolins framställning just rörande dessa avgörande förhandlingar västmakterna-Ryssland. I hans framställning hänga de liksom i luften. Författaren har ej fått något grepp på dem - ej att undra på, då han lämnar utan beaktande alla de verkliga grundtendenserna i Moskvas utrikespolitik - och stundom tyckes han rentav vara generad över ämnet. Det låter ju ej heller så lätt inpassa sig i hans huvudtes, den om det "ensidiga (tyska) våldet" som bärande ansvaret för världskatastrofen. I hans framställning blir hela denna Moskva-fas närmast ett störande och irriterande intermezzo, dunkelt, men dess bättre ej av avgörande betydelse.

   Med desto större iver störtar han sig i sin framställning in på slutkrisen i slutet av augusti. Här låter han sig ej på något sätt rubba. Här ser han å den ena sidan endast den tyska våldsmakten och erövringssträvandena och å den andra endast de allierades slutligt fruktlösa ansträngningar att rädda freden.

   I sin boks slutkapitel "Mot katastrofen" samt "Hitler tvekar och slår till" har professor Bolin behandlat den slutkris, som utlöste det andra världskriget, alltså händelserna mellan den 23 augusti, då den Ribbentrop-Molotovska nonaggressionspakten avslöts i Moskva, och den 3 september, då Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig.

I trots av sina allmänna reservationer mot det hittills kända materialets tillförlitlighet och fullständighet följer professor Bolin beträffande dessa händelser alltjämt den officiella allierade tolkningen. Han synes sålunda mena att det upprepade tyska talet om terrorn mot den tyska befolkningen i Polen i allt väsentligt var bluff och en pretext för inledande av ett redan beslutat angreppskrig. Han synes också vilja stödja den officiella engelska versionen att det tyska förslaget till krisens lösning av den 30 augusti icke var allvarligt menat, samtidigt som han gör gällande att den brittiska regeringen endast ytterst motvilligt gått till krigsförklaring, enbart driven av sin moraliska förpliktelse till Polen. Om Tyskland underlåtit att den 1 september låta sina trupper överskrida polska gränsen, så skulle, menar han, den brittiska regeringen aldrig ha reflekterat på en krigsförklaring. Dess syfte var ju enligt egna förklaringar, vilka Bolin synes godtaga, endast att bevara freden genom att motsätta sig alla angreppshandlingar. Och vad slutligen beträffar Hitlers stora uppgörelse- och alliansanbud till England av den 25 augusti så synes han betrakta detta endast som ett löst hugskott, vilket visserligen icke blev utan genklang i England, men som dock aldrig hade skymten av utsikt att leda till ett resultat.

   Vi tro icke att denna professor Bolins version, lika litet som den därmed sammanfallande officiella engelska versionen, kommer att stå sig i en framtida objektiv historieforsknings belysning - om nu en sådan överhuvud blir möjlig inom överskådlig tid. Det finnes redan nu så många kända fakta som tala för att man genom att låta den officiella notväxlingen ensam bli huvudlinjen kommer betänkligt på sidan om det verkliga dramat. Vi skola här söka peka på några av dessa sammanhang.

   Den polska terrorn mot tyskarna i gränsprovinserna var dessvärre ingen bluff. Versailles-fredens gränsdragning hade ju medfört att det praktiskt taget icke fanns några polacker på den tyska sidan om gränsen. Man kan sålunda omöjligt påstå att "bägge parterna voro lika goda". I Polen rasade under de båda sista augustiveckorna en fruktansvärd pöbelterror mot den tyska befolkningen. Myndigheterna sågo genom fingrarna härmed. Den populära uppfattningen var den att mord på tyskar så att säga legaliserats genom den engelska garantien. Som vittnesbörd från neutralt håll kan exempelvis  anföras  Stockholms-Tidningens korrespondent Jäderlunds skildringar från Bromberg m. fl. orter, publicerade i Stockholms-Tidningen i september 1939.  Ej heller kan man mot bakgrunden av senare världen runt begångna grymheter av mycket större omfattning bortse från hur tyska folket - och vilket folk som helst måste reagera om dess genom en tvångsfred tjugu år tidigare från hemlandet skilda landsmän saklöst förföljas och mördas i ett angränsande land.

   Det är därför sannerligen icke möjligt att beteckna den tyska upprördheten över dessa förhållanden varken som bluffartad eller som ett led i en angreppspolitik.

   Det avgörande kriteriet för bedömandet av frågan om västmaktregeringarnas reella intresse för freden måste bli spörsmålet om från brittiskt håll några verkliga ansträngningar gjordes för att få till stånd en fredlig lösning av sådan art att den skäligen kunde godtagas av bägge parterna. Och avgörande härvidlag måste bli den brittiska hållningen till det tyska slutförslaget, framlagt den 30 augusti.

   Beträffande dessa förslags sakinnehåll måste även den brittiske ambassadören Henderson medge att de "på det hela taget ej voro alldeles orimliga". De gingo som bekant ut på Danzigs förening med Tyskland och Gdynias förblivande hos Polen under alla omständigheter. I korridoren skulle en internationell kommission övertaga förvaltningen, varefter ett år senare en likaledes internationellt kontrollerad fri folkomröstning skulle avgöra om området skulle gå till Tyska riket eller förbliva hos Polen. Den part, som härvid förlorade, skulle tillerkännas rätt till en extraterritoriell egen bil- och järnvägsförbindelse genom området, sammanbindande de avskilda statsområdena med huvudlandet.

   Detta förslag torde icke gärna av någon kunna betecknas som annat än moderat och rimligt. Hade den brittiska regeringen satt freden i främsta rummet, skulle också utan tvivel en fredlig uppgörelse ha kommit till stånd. I stället gjorde man allt för att detta förslag icke skulle komma till allmän kännedom  -  i tydlig vetskap om att även den brittiska allmänheten i så fall skulle reagerat mot att av denna anledning låta krisen gå till krig. Förslaget kungjordes i den tyska radion med stor officiell apparat; i England omnämndes det icke. En tidning som råkat publicera det indrogs. England vägrade att tillråda Polen att upptaga förhandlingar om saken. Den polska regeringen kunde dock icke neka till att den mottagit förslagen. Bolin tyckes visserligen vilja antyda att detta är tvivelaktigt, men det är ett faktum att den polska radion den 31 augusti officiellt meddelade, att nya tyska förslag mottagits, men att dessa omedelbart avvisats av regeringen. Vari förslagen bestodo meddelas självfallet icke.

   Det torde sålunda få anses fastslaget att tyska regeringen, innan dess trupper den 1 september ryckte in i Polen, fått sitt utomordentligt moderata förslag klart och tydligt avvisat så väl från brittiskt som från polskt håll.  Hade det accepterats, skulle inmarschen säkerligen icke ha ägt rum.  I motsats till de polska och engelska folken erhöll det tyska folket full officiell upplysning om arten av det förslag som motparten avvisat.

   Det torde väl knappast finnas någon mera orimlig och tendentiös förfalskning av verkligheten än den officiella engelska version som gör gällande att England aldrig fick någon chans att försöka medling. Om man tager del av debatten i brittiska underhuset den 31 augusti på kvällen - en av de mest intresseväckande som där någonsin hållits - finner man hos alla majoritetens talare samma påtagliga ängslan: men icke ängslan för kriget, utan ängslan för att kriget trots allt icke skulle bli av. Man kände de tyska förslagen och fruktade därför ingenting mera än att den brittiska allmänheten skulle få kännedom om dem, innan krigsutbrottet redan var ett faktum!

   På den polska regeringens hållning i detta slutstadium lönar det sig ej att spilla många ord. Den hade helt försvurit sig till den brittiska krigspolitiken och var stolt över den roll som krigsutösande part i alliansen som tilldelats den från London. Allmänhet och press i Warszawa talade dessa dagar ingalunda - som de konvenansmässigt bort göra - i brösttoner om det brittiska stödet åt en hotad fredlig stat av mindre tyngd som maktfaktor, utan om hur man nu med brittisk och fransk hjälp skulle erövra Östpreussen, Schlesien och Pommern från den tyske arvfienden. Det självständiga Polens sista dagar förlöpte i tragisk överensstämmelse med de mest monumentala dårskaperna i dess på dylikt så rika historia!

   Det är också troligt att den framtida forskningen icke kommer att gå förbi Hitlers allianserbjudande till England av den 25 augusti som en tom och betydelselös gest. Här ställdes verkligen det historiska avgörandet på sin spets. Fred och vänskap med både England och Frankrike, men fria händer för Europas försvar österut: detta var själva grundtanken i den nationalsocialistiska utrikespolitiken. Den saknade ej resonans i England. Det är icke uteslutet att det brittiska avböjandet av denna tanke i framtiden kommer att betraktas som ett av de ödesdigraste besluten i både England och hela den vita rasens historia. Krigshetsarna hade bråttom. De visste att deras chans var av kort varaktighet. Därför måste också denna odiplomatiskt klara och fasta Hitler-vädjan gå så obemärkt som möjligt förbi. Det lyckades.

Men världskriget var icke avgjort den 1 september. Krigshetsarna i London och Washington och New York hade trots allt icke sitt spel helt vunnet förrän den 3 september, då Englands krigsförklaring avgavs i Berlin. Sex timmar senare kom den franska. Denna försening var ingen tillfällighet. Det är åtminstone ända från den 30 september Paris och icke London som tvekar i vändningen. Man får icke förleda sig av att den brittiske Berlinambassadören Henderson kanske förstod skeendets tragik, under det hans franska kollega Coulondre var helt försvuren till krigspartiet. I Paris rådde däremot den största ängslan. Endast med yttersta möda lyckades den brittiska regeringen pressa den franska till solidariskt avvisande av Cianos och Mussolinis medlingsförslag, vars antagande ännu den 2 september kunnat rädda världsfreden. Om dessa händelser har den då fungerande franske utrikesministern Bonnet år 1942 gjort en del offentliggjorda uttalanden, vilka visserligen varit mycket ovälkomna i London, men som icke borde förbigått en historisk forskares uppmärksamhet.

   Och ändå äro dessa Bonnets avslöjanden av det verkliga spelet endast en försmak av vad som är att vänta - icke minst från brittiskt håll - när de vilseförda folken en gång stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna av krigshetsarnas seger i London och Washington 1938-39!

   Den historien kan ännu ej skrivas. Men den börjar skönjas. Professor Bolins bok är ett ärligt menat men ofullständigt och ur saklig synpunkt i hög grad missvisande bidrag till utrönandet av de verkliga sammanhangen under de ödesdigra månader då England beslöt sig för att gå i krig mot den nydanade tyska nationalstaten  -  i tro att därmed befästa det Brittiska imperiets monopolpositioner men i verkligheten för att lägga Europa under sovjetmaktens lydno.

Sedan ovanstående kritik nedskrevs ha å ena sidan ansträngningarna att upprätthålla den allierade krigspropagandans lögnbyggnad stegrats och drivits upp med en frenesi, som överträffat allt vad man i den vägen kunnat vänta - men å andra sidan har också det ärliga sanningssträvandets lågmälda men i längden oemotståndligt genomträngande röst börjat göra sig märkbar.

   Det förra strävandet kulminerade i Nürnberg-processen över det besegrade Tyska rikets åtkomliga ledare. Det närmaste motstycket i europeisk historia till denna vidrigt barbariska hämndeakt är inkvisitionens autodaféer - troshandlingar" - där talrika kättare under mängdens jubel brändes på bål. Men den judiska hämndeakten i Nürnberg är samtidigt också ett gigantiskt försök att genom systematisk historieförfalskning med hjälp av friserat aktmaterial, skrämda eller köpta vittnen och en för fullt spelande propagandaorkester binda framtidens dom. Trots det tekniskt fulländade i förfaringssättet kommer detta icke att lyckas - annat än om den demokratiska utvecklingens massfördummelse och andliga terrorism i framtiden överhuvud kommer att omöjliggöra kritisk historieforskning - en ännu öppen fråga.

   För forskningen på nuvarande stadium är emellertid Nürnbergmaterialet, trots sin massdokumentation, mycket litet givande, främst på grund av sin allmänna otillförlitlighet och brist på objektiva urvalsmetoder. Dess största intresse ligger i det ljus den kastar över processen själv och mentaliteten bakom denna. De senaste tio åren ha emellertid därutöver bragt åtskilligt material i dagen för en klarare belysning av de andra världskrigets förhistoria och inre förlopp. En god översikt av detta material lämnas av professor Nils Ahnlund i hans 1950 utgivna skrift "Dokument och vittnesbörd till vår tids historia".  (K.F:s  Bokförlag).  Det  är  emellertid  betecknande för den ännu rådande andliga tidsatmosfären, att även en forskare av Ahnlunds rang härvid anser sig i förbifarten - som om det gällde en självklar sak - böra fälla omdömet att "de redan i stort antal tillgängliga akterna rörande krigets ursprung tala i fråga om krigsskulden ett alltför tydligt språk för att kunna missförstås. De ställa oss inför en serie bevisligt förberedda angreppshandlingar från den nationalsocialistiska tyska regimens sida. Skuldfrågan i äldre mening ter sig härigenom denna gång fullt klar och torde näppeligen i en framtid tillåta någon revision i normal ordning, alltså med ledning och stöd av det historiska bevismaterialet." (Sid. 10)

   Den enda reservationen i detta eljest kategoriska uttalande är förmodligen att söka i uttrycket "skuldfrågan i äldre mening". Orden äro dunkla. Avses härmed en reservation för allmän historisk determinism, eller innebär "skuldfrågan i äldre mening" en problemställning förenklad därhän att man helt bortser från historisk bakgrund och parternas syftemål?

   Därmed må vara hur som helst. Var och en må själv döma. Materialet är i varje fall oerhört rikt, och knappast någon kan ha haft möjlighet att undgå att få den allierade krigspropagandans teser behörigt inpräntade. Det må därför vara skäl att här endast omnämna några av de märkligare bland de för den svenska allmänheten merendels okända verk av författare som sett sin uppgift i att återställa den sunda balansen i bedömandet av samtidens stora världstragedi.

   För den som alltid hyst beundran för det lågmälda sanningssträvande och det sinne för fair play, som trots en i mycket fördomsfylld kulturmiljö likväl utmärkt så många brittiska författare och historiker, är det en källa till glädje, att finna att just flera engelska författare med kända namn härvid gått i spetsen - och detta redan innan den från 1948 öppet erkända motsättningen mellan sovjetmakt och västmaktsblock givit även andra och tredje rangens skribenter mod att uttala sig kritiskt mot den stora bundsförvant i öster, utan vars hjälp det Tyska rikets makt icke skulle ha krossats och dess folk tvungits till ovillkorlig kapitulation enligt den Roosevelt-Churchillska formuleringen av 1943 från Casablanca.

   Främst bland dessa böra nämnas krigshistorikerna och militärförfattarna generalmajoren J.F.C. Fuller och Captain B.H. Liddell Hart. Men vid sidan av dessa må icke förbises ett verk av en annan, nyligen avliden brittisk militärförfattare: Captain Russel Grenfell, Royal Navy, vars 1953 publicerade verk "Unconditional Hatred. German War Guilt and the Future of Europe", icke kommer att gå verkningslöst förbi. Att en sådan skrift kunnat publiceras i England under Churchill-apoteosens årtionde kommer att i framtiden räknas som en betydande post på Storbritanniens andliga kreditkonto.

   Detsamma gäller skrifter av fransmännen Bardèche och Fabre-Luce - för att nu endast nämna dessa båda bland en grupp lysande skribenter som överlevat macquis-terrorn och alltjämt våga bekämpa den "allmänna Opinionens" tusenhövdade hydra. Uppmärksamheten bör vidare även riktas på den växande amerikanska litteratur som är sysselsatt med att göra upp räkningen med Roosevelt-myten.

   Den självprövningslitteratur om det andra världskriget, som v&a