1.
Den nationella uppmarschen.

   ” Det fanns i början av detta år veckor, under vilka vi endast på en hårsmån när lyckades komma förbi den avgrund, som det bolsjevikiska kaos skulle öppnat.”

   ”Om det röda upproret gått fram som en eldbrand över Tyskland, så skulle man väl även i Europas västliga kulturländer ha kommit att inse, att det icke kan vara likgiltigt, om ett revolutionärt och expansivt asiatiskt rikes förposter stå vid Rhen och Nordsjökusten, eller om man där möter fredliga tyska bönder och arbetare, som i uppriktig gemenskap med vår europeiska kulturs övriga folk vilja förtjäna sitt bröd med redligt arbete.”

   Dessa båda under senare delen av år 1933 fällda uttalanden av Adolf Hitler äro utom Tyskland, som var man vet, ännu ingalunda oomstridda. Väl förnekar man väl knappast det senare uttalandets slutsats om det förras förutsättning godtages. Men det är just på denna punkt det hakar upp sig. På de flesta håll i Sverige och på många håll i Västerlandet i övrigt vägrar man ännu att tro, att en kommunistisk revolt verkligen i början av 1933 stod för dörren i Tyskland. Man vill ofta i allt dylikt tal icke se annat än en förevändning för upprättandet med terroristiska medel av den nationalsocialistiska diktaturen i Tyskland, vilken även rnången god borgare synes anse föga mindre förkastlig än den kommunistiska. Äro icke dessa båda - enligt vad historiefilosofiska och politiska auktoriteter av olika valör i de skandinaviska länderna upprepade gånger förkunnat – ”samma andas barn”?

   Emellertid innehålla Hitlers båda ovannämnda yttranden den historiska sanningen. Det var så. Den kommunistiska revolten stod verkligen för dörren i Tyskland.  Hela Weimarutvecklingen hade under femton år arbetat den i händerna. Historiens visare darrade ett kort ögonblick i ett ytterst labilt jämviktsläge. Den eljest något väl rubrikklatschige amerikanske journalisten Knickerbocker hade redan ett år tidigare karakteriserat läget fullt riktigt när han satt som överskrift på sin tyska artikelserie: Tyskland, så eller så? Rött eller nazi?

   Men då var läget dock ännu ej till det yttersta tillspetsat. Nu, på nyåret 1933, var emellertid detta ögonblick inne. En aning mera handlingskraft, raskare beslutsamhet, klarare beräkning på den röda sidan - och en aning mindre av dessa egenskaper hos den segrande nationella revolutionens ledare -- och Tyskland hade med största sannolikhet nu varit kommunistiskt i stället för nazistiskt. Och vem tror att denna röda våg då skulle ha kunnat hejdas vid Tysklands gränser?

   Hur tedde sig i själva verket Tyskland på nyåret 1933?

   Det var i juli året förut som von Papen med Hindenburgs fullmakt och riksvärnets tysta stöd avsatt den marxistiska regeringen i Preussen, vilken eljest haft för avsikt att hålla sig kvar medelst upprättandet av en mot flertalets vilja riktad, men icke desto mindre självfallet ”demokratisk och parlamentarisk” diktatur. Marxismens borg i Preussen, befäst sedan ett årtionde och mer, icke minst genom polismetoder (”systemet Isidor” - efter den marxistiske polispresidenten i Berlin Isidor Weiss), var emellertid därför ingalunda brutet. Man rustade sig endast å ömse sidor till den verkligt avgörande kampen.

   Genom Lausanneuppgörelsen på sommaren 1932 hade von Papen också lyckats få skadeståndet praktiskt taget avskrivet, och vid riksdagsvalet i november samma år hade han vunnit en mindre valframgång. Men med all sin skicklighet, djärvhet, intelligens och internationella erfarenhet var von Papen dock i mycket en man utan politiskt fotfäste. En ny nationell regim kunde icke byggas upp enbart på hans namn. I november ansåg sig von Papen också tills vidare böra avträda från det främsta offentliga ansvaret. Han efterträddes av den politiske generalen von Schleicher, vilken tidigare i åratal manövrerat i skymundan  -  ingen visste rätt hur. Även Schleicher vann en yttre framgång: det ”principiella” erkännande av Tysklands likaberättigande, som samtliga stormakter avgåvo i början av december 1932. Men i övrigt visade det sig - som det ofta gör - att den politiske generalen och ämbetsmannen ville vara mera parlamentarisk politiker än de parlamentariska politikerna själva. Och sedan von Schleicher under några veckors tid med finurlig överslughet laborerat med partikombinationer och personuppgörelser, var han i själva verket redan själv utmanövrerad, ty situationen krävde ej detta utan handling och enhetlig ledning. Och i slutet av januari 1933 var Schleichers chans att bli denne ledare redan försutten: han hade mist både nationens, Hindenburgs och till och med parlamentarikernas förtroende.

   Samtidigt genomled Tysklands folk sin hårdaste nödvinter sedan 1918-19.

   Kommunisterna vädrade morgonluft. De hade en lösning, en väg ut. Det parlamentariska statsmaskineriet hade ohjälpligt kört fast i träsket. Men de röda hade sitt maskineri klart och i beredskap. Rotfrontförbanden och cellerna stodo beredda. Här fanns både framtidstro och handlingsvilja.

   De röda hade dessutom ännu en tillgång att peka på; Rysslandsalliansen. En kommunistisk seger skulle betytt att Ryssland och Tyskland kommit att stå rygg mot rygg med samlad front emot den splittrade och i full krisupplösning befintliga ”kapitalistiska” världen. Det hade varit en position av rätt imponerande styrka. Det hade sannolikt också betytt det verkliga röda högkvarterets överflyttande från Moskva till Berlin (inom parentes sagt en av anledningarna till att den röda tyska revolutionen icke på alla håll i Moskva betraktades med entusiasm). Men vem tror att Polen, Österrike, Tjeckoslovakien, Baltikum, Rumänien - att börja med endast dessa efter Rysslands-Tysklands enande till ett världsrevolutionärt block länge kunnat motstå Rotfront-  och Heil Moskau-ropen?

   I slutet av januari 1933 kunde i själva verket vad som helst hända i Tyskland, det vill säga vad som helst utom ett: Weimarsystemets återupprättande och stärkande.

   Men vad som verkligen hände blev icke en naturkatastrofliknande urladdning av länge återhållna krafter utan en befriande handling, ett beslutsamt ingripande från högsta ort, ett kraftigt grepp i statsrodret, som kom  kursen plötsligt att vända mot den nationella revolutionen i stället för mot den röda. Måndagen den 30 januari 1933 var denna Tysklands och Europas ödesdag. Lördagen den 28 hade von Schleicher av Hindenburg vägrats fullmakt att upplösa riksdagen och därefter självfallet måst begära sitt avsked. Söndagen den 29 förhandlades det, och på måndagen bildades den nationella regeringen med Hitler som rikskansler, von Papen som vicekansler, Neurath som utrikesminister och i övrigt med Göbbels, Göring, Hugenberg och Frick som bärande namn.

   Vad som egentligen tilldragit sig dessa historiska dagar mellan de fyra huvudpersonerna, det vill säga Hindenburg med sina personliga rådgivare (framför allt sonen), von Blomberg (riksvärnschefen), Hitler och von Papen, komma framtidens historiker eventuellt att få avslöja. I varje fall var det ett världshistoriskt avgörande som hade skett. Samtliga mera betydande företrädare för den autoritärt nationella regeringsprincipen hade samlats i den nya regeringen. De hade alla förstått - och detta torde främst ha varit von Papens förtjänst - att en nationell seger var omöjlig utan att den starkaste folkliga kraften på denna sida - Hitlerrörelsen och S. A. -formationerna - fingo övertaga ledningen. Hitler var symbolen för och den främste skaparen av den nya nationalsocialistiska världsåskådning som på tio års tid gett det tyska livet ett nytt andligt innehåll. Ingen annan kunde i detta läge framträda utåt som ledare inför allt folket. Han måste alltså bli rikskansler. Men vid hans sida stod en grupp av mycket beslutsamma och delvis mycket skickliga män. Hans order följdes utan minsta tvekan och med högspänd entusiasm av hundratusende S. A. -män -  blomman av Tysklands ungdom. Avgörandets stund var inne. Nu eller aldrig.

   Med den nationella regeringens bildande var segern visserligen långtifrån vunnen. Men förutsättningarna för den kommande segern hade skapats genom alla nationella krafters enande under den gamle fältmarskalkens egid och med Hitler som aktiv ledare. Detta förhållande utlöste omedelbart en entusiasm, en seger- och kampvilja, som redan på regeringsbildandets dag, den 30 januari, kommo till imponerande uttryck. De som denna mörka vinterkväll i Berlin åsågo stormavdelningarnas fackeltåg genom Brandenburger Tor och åhörde Hitlers tal till folket från rikskanslerspalatsets fönster vid Wilhelmsstrasse, ha alla vittnat om sin bestämda känsla av att uppleva ett av historiens stora ögonblick.
 

2.
Den nationella segern.

   Kommunisterna voro emellertid även efter den nationella regeringens bildande den 30 januari mycket långt ifrån att ge spelet förlorat. Ur sina utgångspunkter hade de ej heller någon anledning att göra det. De stodo helt främmande för de nya krafter som Hitler, Göbbels med flera frambesvurit ur folkdjupen. De förstodo dem ej De räknade ej med moraliska faktorer. De räknade som marxister med socialstatistik och som leninister med det väpnade upprorets teknik. Den anda som besjälade S. A.-rörelsen var för dem ingenting annat än ett sista uppflammande av förlegad borgerlig ideologi – ”en medelklass psykos”.

   Den röda plan, som under de första februariveckorna av det nyss tilländalupna året, så småningom nådde fram till mognad, var följande:

   De gamla parlamentariska socialdemokratiska ledarna skulle utan vidare tvingas att avträda från skådebanan. Något mera förbrukat fanns för övrigt icke. Braun, Severing et consortes dögo ej för den kamp som nu förestod. Året förut, år 1932, hade kommunisterna vägrat allians med socialdemokraterna ”för demokratiens försvar”. Nu hade också socialdemokraterna i sin nöd och ängslan blivit färdiga med demokratien. Flertalet socialdemokratiska underledare gingo också med på att stryka parlamentarism och demokrati och taga upp en avgörande kamp för proletariatets diktatur. Även den nya röda enhetsfrontens nominelle ledare var redan designerad: denna ställning skulle komma att intagas av förre riksdagspresidenten Löbe - en som det ansågs mera utvecklingsduglig man än de gamla Weimarpolitiker, som hittills låtit sig duperas av Brüning och von Schleicher.

   Det taktiska tillvägagångssättet skulle enligt planen bli detta.

   Omedelbart före riksdagsvalet den 5 mars framträder den nya röda enhetsfronten med ett upprop till folket. Men det skulle icke vara ett valupprop utan en revolutionsappell. Här skulle allt lovas, och en vädjan till de proletära enighetskänslorna ske i skarpare form än någonsin förr under Weimarrepubliken. Här skulle storm och kamptonerna fritt få ljuda. Nu eller aldrig! Slå tillbaka reaktionen! Krossa nazismen! Nazi verrecke! Samtidigt skulle hela Rotfront och alla stridande celler mobiliseras samt i största utsträckning beväpnas.  Vid behov skulle våld snabbt och utan tvekan tillgripas. För denna eventualitet funnos över hela riket listor uppgjorda på notabla personer, vilka omedelbart skulle tagas i förvar som gisslan. Man hoppades dock på den röda sidan - alldeles som i Finland 1918 - att kunna slippa ifrån den alltid riskabla väpnade kampen. Man räknade nämligen i främsta rummet med att den entusiasm, som den röda enhetsfrontens bildande och Rotfrontmobiliseringen väntades framkalla, skulle möjliggöra vinnandet av en majoritet för det röda blocket vid riksdagsvalet den 5 mars. Om detta lyckats, skulle därefter omedelbart krav framställts till Hindenburg att på grundval av valutgången låta en röd regering träda till. Om den gamle fältmarskalken vägrat, skulle våldet däremot ögonblickligen satts in. Man räknade emellertid med att Hindenburg skulle foga sig - eller eventuellt abdikera  -  vilket kunde komma på ett ut.

   Om den röda regeringen väl var bildad ansåg man saken klar Då skulle nämligen proletariatets diktatur så gott som omedelbart upprättats. Den nyvalda riksdagen hade då fått besluta en fullmaktslag  -  alldeles som senare skedde för den nationella regeringens räkning. Därefter hade riksdagen satts ur spelet, och en ”Gleichschaltung” genomförts - alldeles som Hitlerregeringen sedan verkställt den  -  endast åt den röda sidan i stället för åt den nationella. Alla icke-röda partier skulle upphävts, alla samhällsinstitutioner besatts med pålitliga röda funktionärer, alla S. S.-, S. A.- och Stalhelmformationer upplösts och alla de nationellas ledare stoppats in i koncentrationsläger. Endast det röda enhetspartiet och Rotfront hade fått stå kvar för att representera samhällsmakten.  Därrefter  skulle banker, industri och jordbruk socialiserats och Moskva-Berlin-regeringarna i allians bjudit den kapitalistiska världen spetsen.

   Och om motstånd försökts? Om Hindenburg vägrat både regeringsutnämning och abdikation? Om riksvärnets ledning satt sig på tvären?

   Alla dessa eventualiteter vore förutsedda. Och mot dem alla fanns ett och samma universalmedel till hands: den röda revolutionen. För detta djärva steg hade man nämligen nu äntligen i januari-februari 1933 beslutat sig på den röda sidan. Den tyska marxistarmén stod samlad och färdig vid sitt Rubicon. Det var därför Rotfrontförbanden voro mobiliserade, det var därför de borgerliga notabellistorna på gisslan voro uppgjorda och dessas personer noga skuggade av detacherade rotfrontmän. Vid första akt av allvarlig kontrarevo1ution skulle de ställts framför gevärsmynningarna, alla dessa direktörer, ämbetsmän, krigsofficerare, borgerliga intellektuella, aristokrater och godsägare - alldeles som skedde i München i mars 1919.

   Den preussiska polisen räknade man dessutom fortfarande med på den röda sidan som en sannolik bundsförvant. von Papen hade visserligen på sin tid avsatt den högsta marxistiska ledningen vid Alexanderplatz, men i lägre befälsställningar sutto ännu många pålitliga röda insprängda bland Berlins schupos. Och för övrigt - så resonerade man - voro ju dessa preussiska poliser dock i främsta rummet tjänstemän. De måste tänka på sitt levebröd hålla sig väl med den segrande sidan.

   Detsamma gällde också i stor utsträckning om riksvärnet. Hade den röda regeringen ”lagligen” kommit till makten, skulle väl knappast en fåtalig yrkesarmé på egen hand vågat börja ett inbördeskrig. Och om den dock gjort det - även med stöd av vissa samhällselement - hade det icke varit lätt för en i främsta rummet till kamp mot yttre fiender utbi1dad armé att erövra en millionstad, tränga in i storstädernas djungler, och i minsta industrisamhälle tvingas att värja sig mot sabotage och gerillakrig under röda celledare. Och i sista hand fanns ju alltid Moskva: några röda divisioner från öster och riksvärnet var taget i ryggen

   Nej, sanningen var den, att den röda segern, upprättandet av kommunistpartiets diktatur i Europas centrum, var svindlande nära. Folkflertalet - utlett på Weimar, parlamentarism, demokrati och partiprat - stod berett att kasta sig i armarna på segraren, de röda eller de nationella - bara landet åter fick en regering med makt och myndighet.

   Vad som avgjorde den nationella revolutionens seger var framför allt den beslutsamhet, varmed i detta läge S. S.- och S. A. -formationerna sattes in. Det var de som vunno slaget. S. A. stod mot Rotfront längs ett vertikalt samhällssnitt: den gamla marxistdogmen om de bruna bataljonernas ursprung enbart ur en beträngd medelklass är fullständigt stridande mot verkligheten. Rotfront- och S. A.-männen tillhörde i största utsträckning samma sociala skikt: de bodde i samma kvarter, i samma hus, i samma trappuppgångar, ej sällan i samma hushåll. I åratal hade de sett varandra hätskt i ögonen och lurat på varandra i portgångar och gathörn. Varje S. A.-man visste vem som var den röde celledaren i hans hus – och vice versa.

   Vad som nu skedde - i slutet av februari och början av mars 1933 - var det att denna S. A.- armé fick order att genomföra den kampaktion, för vilken dess medlemmar i åratal förberetts. Del var i elfte timmen, ty samma order hade redan givits till Rotfront, men S. A. kom dock före -  eller handlade i varje fall raskare. Hela aktionen blev härigenom ett förkvävt inbördeskrig, eller, rättare sagt: det utkämpades verkligen ett inbördeskrig, men ett inbördeskrig, som avgjordes därigenom att den ena armén dekapiterades, innan den hunnit formera sig till kamp. Innan den röda revolutionsarmén hunnit samlas, voro nämligen så gott som alla dess officerare, underofficerare och underbefäl ned till de minsta celledarna arresterade genom S. A. –grupperna, deras vapenlager upptäckta och konfiskerade, överhuvud kärnan av dess aktiva trupper fången i koncentrationsläger, det vill säga i krigsfångeläger. Därigenom var hela den stora röda aktionen kvävd i sin linda. Inbördeskrigets tunga moln hade lättat. Det tyska folket hade besparats icke blott den röda regimen utan även ett långvarigt och blodigt inbördeskrig med oviss utgång.

   Den främsta förtjänsten av denna kraftfullt och skickligt genomförda operation, varigenom ej blott Tyskland utan även Europa räddades från en serie röda revolutioners fasor och barbari,  tillkommer bland  de  nationella tyska ledarna den förkättrade Göring. Historien kommer att bedöma denne mans roll rättvisare än samtiden. Den förtjänst om den europeiska kulturens räddning som han inlagt genom sin ledning av S. A. -aktionen i februari-mars 1933 torde få överväga många bristfälligheter.

   Det är självfallet att en operation av denna art - ett verkligt, om än endast mera sällan med vapen utkämpat inbördeskrig - icke kunde genomföras utan åtskilliga brutala scener och säkerligen även ett eller annat verkligt övergrepp. Detta ligger i inbördeskrigets natur. Vem som vill kan inbilla sig att en segrande röd revolutionsarmé skulle gått skonsammare fram. Här, i Tyskland 1933, ha i alla fall inga hekatomber ställts framför kulsprutorna - som i Finland 1918 -  eller hundratusenden av landets kulturellt högststående befolkning torterats och mördats - som i Ryssland 1918 – 20. Som inbördeskrig betraktat - och det är det enda rätta betraktelsesättet - var ”Hitlerterrorn” med dess koncentrationsläger en relativt mycket human affär.

   I Tyskland veta alla detta. Däremot är i utlandet okunnigheten alltjämt mycket stor om
den verkliga innebörden av vårhändelserna Tyskland år 1933. Detta har i hög grad skadat Tysklands sak och beror också tyvärr i icke ringa utsträckning på brister i den tyska diplomatien och utlandspropagandan. Om den europeiska opinionen fått fullt klart för sig, hur överhängande faran för en röd revolution verkligen var i Tyskland under vintern 1932 -33, skulle Hitlerregimen både i England, Amerika och Skandinavien bedömts på ett helt annat sätt. Den i många hänseenden olyckligt genomförda antisemitiska aktionen har ytterligare hårt belastat den nya tyska regimens konto. En engelsk regering i motsvarande läge skulle icke underlåtit att för världsoffentligheten avslöja belysande delar av det rika och absolut bindande material rörande den röda revolutionen, som den tyska regeringen faktiskt förfogar över. Den brittiska regeringen publicerade är 1927,  i ett långt mindre utsatt läge, en dylik blå bok vid dess då genomförda brytning med Ryssland. Vad som hindrat den tyska regeringen att följa detta exempel är dels vissheten om att för opinionsläget i Tyskland är en dylik publikation fullkomligt överflödig och dels farhågan för extra diplomatiska  svårigheter med Moskva. Detta resonemang torde emellertid vila på ett omdömesfel. I den ouppklarade utlandsopinionen ha sådana alster som den ”Bruna boken om Hitlerterrorn” och andra dylika tillåtits spela en roll, som i framtiden kommer att te sig genant, och vad ryssarna beträffar, så äro Moskvadiplomaterna ej särskilt sensitiva och behöva ej bekymra sig om någon hemmaopinion.

   En annan felaktig utlandsföreställning är den allmänt spridda uppfattningen att den famösa riksdagsbranden i Berlin den 27 februari spelat en avgörande roll för den nationella frontens erövring av röstmajoriteten - 52 % - vid valet den 5 mars till tyska riksdagen. 99 % av tyska folket visste nämligen mer än väl att man endast hade att välja mellan en röd eller en nationell regim. * Vad som gav nazi deras övertag över de röda i denna opinionsmätning var icke riksdagsbranden utan den på massorna imponerande kraft som den nya regeringen redan hunnit ådagalägga, och den nya folkentusiasm, som vaknat efter år av förtvivlan. Om riksdagsbranden gjort en eller par procent till röstfördelningen, eller om de nationella ej fått över 50 % av rösterna, skulle den senare utvecklingen ej därför ha blivit nämnvärt annorlunda. Riksdagen hade ändå kommit att besluta en fullmaktslag, och den erforderliga majoriteten skulle i värsta fall alltid ha kunnat skaffas senare. Folkomröstningen den 12 november 1933 bevisar hur lätt detta varit möjligt.

Rütger Essén
 

 *   Det är betecknande för graden av objektivitet – eller förstånd - i den svenska pressens genomsnittliga utlandsinformation, att - under det Leipzig-riksrättens frikännande av Torgler m. fl. anklagade i riksdagsbrandsprocessen givits största möjliga offentlighet och domstolen på grund av detta utslag högt prisats för opartiskhet och omdömesgillhet -   så har man knappast ens omnämnt samma domstolsutslags uttalande att enligt domstolens mening fullt bindande bevisning förebragts för förhandenvaron av den stora röda revolutionsplanen på föråret 1933.